Vad ska jag skriva om?
Jag bestämmer mig för att promenera genom staden och skriva om det som tilldrar sig efter vägen.
Solen skiner men vinden är kylig. Fjolårslöv prasslar under skorna när jag genar i stället för att följa trottoarer och vägar som just borstats rena. Fåglar kvittrar. Intill husfasaderna har det börjat grönska.
Klockan är kvart över nio och förare av olika maskiner har parkerat och intagit Café Lina för förmiddagsfika.
Vår stad ter sig inte speciellt vacker på sträckan från tidningshuset, efter Bastugatan, till centrum. Här finns inga vackra hus direkt. Luleå Energi Arena har i och för sig en fin fasad. Kulturens hus är finast – och med sin funktion är det stadens riktiga pärla förstås.
I city är det ingen fart. Varken butiker eller andra ställen har öppnat ännu. Innanför affärernas skyltfönster ordnar personalen i hyllorna.
Ett reseföretag lockar med ”årets nyhet” Losinj i Kroatien.
På Storgatan fastnar jag vid utställningen ”Romska röster”. Kalderashromen Berith Kalander, Malmberget, lärare i språk i grundskolan, berättar om sin mamma Hanna Brezinska som var fånge Z - 4517 i Auschwitz. Hon var en av hundratusentals romer som under andra världskriget spärrades in i nazistiska koncentrationsläger. De flesta förintades. Berith Kalanders mamma klarade sig. Hon ”genomled helvetet i sex år”. Hennes lillasysters liv slutade i lägret. Hanna Brezinska kom tillsammans med en annan romsk flicka till Sverige med Röda korsets vita bussar. Utställningen visar en bild på Berith Kalander och bredvid henne står ett fotografi på mamman.
Sunita Memetovic, serbisk arlirom, som studerar juridik i Uppsala är en annan romsk röst på Storgatan. Hon vill efter avslutade studier arbeta med minoritets- och integrationsfrågor på EU-nivå. Hon är stolt över sitt romska ursprung och kämpar för romernas rättigheter.
På anslagstavlan framför Smedjan framträder en affisch med budskapet ”Inga nazister på våra gator”. Bredvid hänger ett hjärta med texten ”Ett Luleå för alla”. Det känns varmt och gott i själen med dessa ställningstaganden.
Vid ingången till Smedjan sitter en kvinna och ber om pengar till sina barn. Jag lägger en tia i hennes mugg och får ett tacksamt leende tillbaka.
Jag promenerar vidare efter Smedjegatan mot Södra hamn. I skyltfönstret till en resebyrå lägger jag märke till en affisch med fyra helt underbara gummor i hucklen och med blommor i händerna som lockar oss till Murmansk. Jag skulle gärna åka bara för att få träffa de fyra.
Så når jag Södra hamn-planen. Känslan av betongöken har tack vare trädplanteringar minskat sedan jag senast besökte denna del av staden som har den kanske största potentialen att bli Luleås mötesplats nummer ett. En stor skylt med rubriken ”Södra hamn – vår vision” lovar också ett kommande levande torg och en byggnad innehållande bland annat en restaurang med uteservering, evenemangsyta och konferensrum. Det där ingår i etapp 2 av Södra hamn-projektet. Tills vidare är den stora betongplanen uppställningsplats för eldstäder, rustika bord/bänk-möbler och små stugor för torghandel. Två kvinnor kommer strosande och sätter sig att gona i solen innanför ett vindskydd som står uppställt mitt i alltihop.
Nog nu från min promenad. I dagens Mitt i livet- reportage får ni möta Galina Lindström med rötterna i Ryssland. En härlig kvinna som upplevt med- och motgång, djup sorg och djup glädje. Sverige är för henne ett paradis – som hon hoppas ska bli nytt hemland också för sonen Vadim och hans familj.