Min mamma föddes 1949, i november, långt upp efter Råneälven. Isen i Holmsvattensel hade just hunnit lägga sig men bar inte att gå på. På morgonen kände mormor hur värkarna började komma så hon gjorde det varje normal människa gör vid såna tillfällen: Hon skyndade sig ut till ladugården för att hinna mjölka de tre korna. På väg ut hann hon sätta vatten att värma på spisen samt ropa till grannen – faster Kerstin – att hon skulle skynda sig att ringa till barnmorskan i Gunnarsbyn.
Barnmorskan kom, sin man hade hon med sig, och han stod i båtens för och slog sönder isen med yxa medan barnmorskan rodde. Väl framme hade mormor hunnit mjölka de tre kossorna, bytt om och lagt sig i sängen. Hon pekade på varmvattnet som stod på spisen och sen föddes mamma.
Min morfar låg ute i en timmerkoja någonstans i Norrbottens inland och fällde träd.
Jag fick syn på en intressant bild häromdagen i något socialt medium. Någon gång, någonstans – och jag hoppas att författaren förlåter mig för att jag tappat bort källhänvisningen – har någon gjort vad som bäst kan beskrivas som en systemstudie över en genomsnittlig husmors arbete i slutet av 1930-talet. För det här var ju verkligheten, här i Norrbotten och på många andra ställen – männen var borta, i skogsarbete, flottning eller annat.
Kvinnorna skötte hemmet.
Vem tror ni jobbade mest?
Nog fick min morfar slita hund i skogen, nog var det hårt arbete i gruvor, längs banvallar och på bruket. Men titta på tidsstudien: Från klockan fem till klockan halv sex genomför husmor ett tjugotal olika sysslor, många av dem arbeten som idag kräver utbildning eller åtminstone mångårig erfarenhet. Att lägga upp smör kanske inte framstår som en kvalificerad syssla – men om vi samtidigt betänker att den som la upp smöret ofta också hjälpt till vid kalvens födsel, plöjt och harvat åkern, odlat fodret, fött upp kalven till mjölkko, mjölkat den, separerat grädden, syrat den, kärnat den, tvättat, saltat och paketerat den får vi en förnimmelse av det arbete och den kunskap som ligger bakom.
Jag vet inte, men jag tänker mig att det kanske inte nödvändigtvis var kvinnorna som fick största uppmärksamheten för hur välskött en gård var på den tiden, och det vore ju trevligt att kunna säga att det förändrats genom årens lopp. Så är nu naturligtvis inte fallet. Därför är det värmande att se hur typiskt kvinnodominerade yrken som sjuksköterskor, undersköterskor och annan vårdpersonal fått sin välförtjänta uppmärksamhet under den senaste tidens pandemipanik. Det applåderas från balkonger, det sjungs serenader och det är fullt av uppskattning och lovord. Det de kvinnodominerade yrkena behöver mer än uppskattning är dock pengar. Högre löner och bättre arbetsvillkor ger högre status och större makt att påverka sin livssituation. Jag tror att det var Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ledare, som sa det bäst:
Om vi ger bättre arbetsvillkor och högre lön till Sveriges vårdpersonal och höjer skatten på kapitalinkomster så kan vi ge kapitalägarna en applåd istället.
Gällande uppskattning av kvinnligt arbete, förresten: När mormor och barnmorskan var färdiga med sitt värv för dagen slog de sig ner vid köksbordet över en kopp, sannolikt med dopp. Min morbror, djupt besviken över att han inte fick den lillebror han önskat, kröp under bordet och bet barnmorskan i benet.