En bekant tycker att vänstern i Sverige måste ta ansvar för Rysslands orättfärdiga invasion eftersom Putin är ”kommunist”. Det må vara ett osedvanligt okunnigt påstående, men säger kanske också något om hur isolerade filterbubblorna blir i sådana här lägen. I den andra änden av propagandaskalan finns den föreningsordförande i Luleå som i stället kallar Putin för den bästa ledaren i hela världen.
Sådana uttalanden är så klart lätta att fördöma, men jag märker själv hur svårt jag har att sålla bland allt som pumpas ut. Filmklipp och bilder flimrar förbi i alla sociala medier, och även bland de som kommer från etablerade nyhetskällor kan jag ibland sakna kontext. Det påminner mig delvis om nyhetsfloden i pandemins början, förstås med den viktiga skillnaden att det här handlar om att propagera för eller emot militärt våld, inte smittskydd.
Mitt skrollande begränsas förstås av att jag varken kan ryska eller ukrainska, vetgirig och frustrerad översätter jag vissa inlägg bokstav för bokstav med Googles kyrilliska tangentbord. Och fastän jag vet att algoritmen som översätter inte är ofelbar kan det vara lätt att ta orden för sanna när jag ser dem framför mig på engelska. Ett par gånger upptäcker jag först i efterhand att jag läser en automatöversättning av ett inlägg på ukrainska eller ryska, eftersom Google och Facebook hjälpsamt nog börjat översätta språk de inte tror att jag förstår. Det finns väl en positiv baktanke, men jag undrar vilka missförstånd som kan få spridning när läsaren inte vet att hen läser en robots språkliga gissningar.
Unga queers jag följer på Twitter sprider hejvilt allt de tror kan vara till hjälp: ett bankkontonummer som utan källhänvisning påstås gå direkt till ”det ukrainska folket”, sida vid sida med uppmaningar om att vara försiktig med att sprida osäkra uppgifter. En guide till att strypa allvarliga blödningar med en tourniquet, och sedan en rättelse eftersom en del av guiden blivit fel. Det är huvudsakligen amerikanska tonåringar, jag vet inte riktigt om de pixliga instruktionerna når den som behöver dem.
Andra delar av flödet är idel njet vojne-bilder och diskussioner om Volodymyr Zelenskyj som folkhjälte och sexsymbol, en het daddy som hjältemodigt bär det ukrainska folket mot seger. Någon delar en bild på en kvinna i militärgröna kläder med vad som ser ut att vara en kalasjnikov i famnen och påstår att hon är en ukrainsk ballerina. Det är möjligt att det är sant, men jag är osäker på värdet i att sprida bilden vidare.
Här kanske det finns anledning att markera en skillnad mellan de olika sidorna. Det är skillnad på att, medvetet eller inte, vara språkrör för de ryska propagandaorgan och svenska alternativmedier som i åratal urvattnat begreppet sanning, och en annan sak att dela pixliga men välmenta första hjälpen-guider och pinsamma ”heta memes” om att Ukrainas president är en daddy.
Jag menar alltså inte att vi alla är lika goda kålsupare i desinformationsflödet, men kanske att vi alla bär på samma kålsuparpotential. Och att det alltid är ett alternativ att vara tyst, begränsa skrollandet till säkra(re) källor och söka sig till de – förvisso futtiga – sätt som det just nu går att göra skillnad.