Det är dags att kavla upp ärmarna och göra rätt för sig

Folk frågar ofta hur vi har tid med allt. Frågan är felställd. Den borde lyda: Hur kan ni andra ha tid med något annat?

Pelle Johansson skriver om livets vedermödor som bonde.

Pelle Johansson skriver om livets vedermödor som bonde.

Foto: Jens Ökvist/Frilans

Krönika2022-10-08 09:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Pappa varför ska du vara bonde? En berättigad fråga. Min son, 6, ställer den ibland, allt som oftast med en suck när jag inte vill hoppa på studsmattan/bygga lego/rita en superlaserrobot från yttre rymden utan istället skyller på att jag måste bygga ett hus till grisarna. 

(Är jag ens bonde? Tveksamt)

Så varför är jag bonde (om jag nu är det)? 

Frågan är felställd. Den borde lyda: Varför är inte ni det?

När jag var ung fanns det fem mjölkbönder i Avan. Det fanns spannmålsproducenter, potatisodlare, svarta vinbär, hallon, jordgubbar, grönsaker tvärs över älven och får i Hultet. Grisar hade vi i något slags fläskkollektiv bakom en lada. Att jag formades av den här miljön råder det, så här 30-35 år senare, inga större tvivel kring. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför ni andra inte gjorde det – för så här var det ju nästan överallt.

Jordbruket har blivit effektivare, till och med bättre, sedan dess. Gårdarna är större, varje bonde har fler kor, bättre traktorer, nöter mindre på miljön och producerar mer. Men likafullt är det så här: Sedan 1950-talet har två tredjedelar av den odlade marken i Norrbotten förvandlats till något annat – skog, villatomter, motorvägar eller bara sly. Dåtidens 10 000 lantbrukare i Norrbotten har blivit ungefär 100 stycken. Fem mjölkbönder i 80-talets Avan, population 300? Jag tror det är så många vi har i hela Luleå kommun nu för tiden.

Vad beror det här på? Det finns många olika anledningar. En del handlar om regelverket. En del handlar om förtjänsten, som är på tok för låg för att upprätthålla de mindre gårdarna som av tradition och hävd bildat stommen i norrbottniskt lantbruk. 

Men framför allt tror jag det har en annan orsak. 

Debatten om svensk livsmedelsproduktion och självförsörjning har faktiskt tillåtits ta plats i det offentliga medvetandet de senaste åren, vilket är en välkommen kursändring. Men den saknar en viktig parameter – att vi faktiskt blivit en nation av lättingar, latmaskar och arbetsskygga stackare.

Eller ni andra, åtminstone.

Jag och min sambo har en liten gård, tre hektar, som vi brukar med trubbiga fingrar, krokiga ryggar och en gammal traktor. Vi har får, grisar och höns. Vi odlar grönsaker, potatis och hö. Vi bygger jordkällare, växthus och charkuteri. Vi skottar, lagar, lappar, bygger ut och förbättrar kontinuerligt för att bli mer energieffektiva och för att arbetsbördan ska bli mindre tung. Till detta lägger vi fyra hundar, tre hästar, kaniner, katt samt två barn i olika åldrar med olika intressen och aktiviteter på nöjeskontot – och vi jobbar långt ifrån mest i den här branschen (som jag fortfarande inte törs säga att vi tillhör).

Detta är vad vi sysselsätter oss med på fritid, semestrar och helger, eftersom vi också har var sitt lönearbete som understundom kräver mer än heltid. Kommer vi att gå in i väggen? Är vi ovanliga? Har vi en bokstavskombination, någon slags själslig ohälsa som gör oss rastlösa? Nej, hävdar jag. Vi är bara inte lika lata som ni andra.

Ni springer på gym eller i elljusspår. Ni åker till Mallorca, Thailand och Dubai. Ni rullar hatt på lokal eller sitter framför HBO och ser tretton avsnitt i följd av en tv-serie om drakar.

Är Luther en okänd person för er? Har ni ingen skam i kroppen?

Om vi någonsin ska få ordning på det här jävla landet får ni också kavla upp ärmarna och börja jobba.