Den första skoter jag någonsin satte mig på var morfars Sno-Tric från 1967. Ljusblå, gul, ett klistermärke med stiliserad snökristall på huven. Motorn, med en effekt bara just norr om en genomsnittlig modern stavmixer, kunde få iväg skotern i fruktansvärda hastigheter runt 35 kilometer i timmen. Vilken profil det var på mattan låter jag vara osagt men få av kammarna var högre än tre millimeter.
Morfars Sno-Tric fick vi låna bäst vi ville, åtminstone från den ålder då vi orkade dra igång den. Tillgången kom dock med ett förbehåll: När – inte om – vi körde fast fick vi själva skotta loss skotern. Det har gett mig god förståelse för vilka områden som man låter bli att köra på. Med en Sno-Tric från 1967? Det är stort sett alla.
Dagens ungdomar saknar den kunskapen. Med moderna mattor, fullmatade motorer och förebilder från sociala medier finns ingen förståelse för vad som kan gå fel. Framför allt finns ingen som helst förståelse för vad som gömmer sig under snön. Jag pratade med en bekant häromdagen, han var lite irriterad för att han hittat ett gäng buskörande tonåringar på den åker han sådde in i höstas. Att köra med en gammal skoter ovanpå snötäcket må vara hänt – men att burka loss ordentligt med en ny maskin för dryga hundra tusen är direkt förödande. När snötäcket smält bort kommer hans åker – som han investerat pengar, kraft och tid i – att se ut som om någon testkört ett jordfrässortiment kors och tvärs över den.
Och här är problemet.
På vissa marker spelar det ingen roll. Vissa markägare bryr sig inte. Men till syvende og sidst kommer man till slut till ett fält som ser drömmigt ut – men under snön finns tallplantor, höstvete eller något annat som någon är rädd om. Så vad ska man göra?
Vet du inte med hundra procents säkerhet att markägaren tycker det är okej att du kör där så håller du dig på leden.
Att det kört skotrar där sedan innan är ingen ursäkt, inget kvitto på att det går bra. Allt det här fick jag lära mig den hårda vägen – därför att det var inte allt annat överskuggande att just jag hade roligt och kunde förverkliga mina drömmar.
Hur är det i dag?
I veckans NSD kunde vi läsa om det nya modet bland skoterkörande ungdomar. Trots hjälmtvång vägrar kidsen hjälm och kör istället runt iförda hörselkåpor. Varför? Därför att deras förebilder gör så. Jag har ju själv barn, det är kul när de har roligt, men att skicka ut mina ungar på en maskin som med lätthet klättrar över 100 kilometer i timmen utan hjälm förefaller helt barockt.
Oavsett om det är deras djupaste och innersta önskan.
När barnen inte ens kan – eller åtminstone skiter i – de mest grundläggande reglerna för var, när och hur en skoter ska framföras kan jag inte se någon annan lösning än att ta nyckeln ifrån dem.
Det är ju, om vi ska vara ärliga, inte svårare än så.
Sveriges befolkning har, via allemansrätten, möjlighet att vistas i samt i någon mån till och med bruka skog och mark som någon annan äger. Men med den möjligheten kommer också ett antal skyldigheter. Man kör inte där man inte får. Man förstör inte det någon annan äger. Man tar inte någon annans grejer – för sitt eget höga nöjes skull. Sanningen är ju att alla våra friheter – oavsett om det rör sig om jakt, fiske, skoteråkning eller bärplockning – kan försvinna snabbare än du hinner säga ”skidlyft” om markägarna märker att de förlorar mer än de tjänar på det.
Om jag får komma med en enda önskan inför påsken är det följande:
Bete er. Det hade Jesus gjort.