Dags att bita i äpplet, surt och jävligt, och inse att de på sin ålders sensommar har rätt att göra vadhelst det önskar utan att en dotter kan komma och protestera. Rätt vad det är står de mitt framför en och talar om att de köpt lägenhet på tropiska breddgrader, i Republiken Jämtland.
Man fyller snart 30, det begriper man. Så man kväver sitt ”Men jag då?” Man kväver sitt ”Det är faktiskt mitt barndomshem.” Man kväver sitt ”OCH HUSET SKA STÅ KVAR SOM ETT MUSEUM TILL MIN ÄRA OCH NI SKA ALLTID VARA I HUSET OCH JAG SKA ALLTID VARA DÄR, OM INTE PÅ ETT FYSISKT PLAN SÅ PÅ ETT BILDLIGT, HERREGUD, HA LITE FANTASI.”
Man fullgör sin dotterliga plikt och reser hem för att rensa sitt rum – plockar ner Bright Eyes-affischer och modetidningskollage från väggarna, slänger horribla slöjdkreationer och häller ut en tetra dåligt vitvin och en halv kvarting vodka som någon många år yngre än en själv gömt i garderoben. I slutändan rensar man kanske 30 procent av flickrummet och ber dem släpa med sig resten av alla barndomsminnen i flytten så att man kan ”gå igenom sen”. Man stänger av känslan av att något som legat tryggt förankrat lossas. Tanken på att man inte vet när nästa gång blir, den släpper man inte in. Man har i huvudet att många andra döttrar fått vinka hejdå till barndomen mycket tidigare, på långt mer plötsliga vis. Det är viktigt att föräldrar får ha sina egna liv.
Jag har haft ett par rader ur Athena Farrokhzads ”Vitsvit” ringande i bakhuvudet sedan jag läste boken för första gången. Raderna lyder: ”Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig har begravts i den här jorden / tillhör den här jorden inte dig”. Det är idiotiskt, varken jag eller den där boken tror väl på att jord kan tillhöra någon på det sättet, men då och då fastnar jag vid tanken på hur grunda mina rötter i min hemstad är. Inga släktingar vilar i den här jorden; mina rötter hör inte till något månghundraårigt träd, på sin höjd en liten villagräsmatta på ett mycket tunt jordlager. Det blir extra kännbart nu när föräldraenheten, efter år av mycket snack och lite verkstad, faktiskt sticker från min hemstad.
Mitt barndomshem är ingen släktgård, det är ett Älvsbyhus där inget sitter i väggarna. Och ändå: Här är fettfläckarna vid sängens huvudände där mitt huvud vilat från sex års ålder. Här är altanbygget pappa trillade ner från och lappen brorsan lämnade mig med nästa gång pappa var uppe på taket och joxade, skriven med skev åttaåringshandstil: ”OM PAPPA TRILAR NER FRÅN TAKET: 1 1 2”. Här är alla tusentals sidor jag skrev medan jag bodde här – i spiralblock och bundna anteckningsböcker, på skrivarpapper och brevpapper och så småningom också tidningspapper.
Här är blyertsstrecken på dörrkarmen mellan hallen och köket: Så här lång var jag den 20 juni 1999. Så här lång var jag den 10 mars 2004. Så här lång var Bollux, det vill säga jag med en basketboll instoppad i Gladan basket-hoodiens luva, vid samma tid. Så här lång var jag vintern 2022 när vi upptäckte att jag någon gång sedan mätningarna upphörde hunnit bli 1,5 centimeter längre. Här är monstren under sängen, en-gång-i-väggen mot garagegaveln, diket där vi bergis såg en bisamråtta en sommar, gråten och skriken och förälskelsen och sirapsflaskan som stått orörd i garaget sedan Bill Clinton var statsminister i USA. Här är det, alltihop. Det ska alltid vara i huset och jag ska alltid vara här.