Det är knepigt att bo i en annan landsända än den min dialekt hör hemma i. Jag vet inte alltid vad jag säger som gammal lulebo och vad som bara hördes i den gröna villan på Snövägen. Ibland går det snabbt att slå fast att ett ord som får mina sörlänningsvänner att höja på ögonbrynen faktiskt är helt vedertaget i Norrbotten – som med verbet ”bresa”, som av något obegripligt skäl inte finns i södern. Andra gånger är orden som bor i mig svårare att härleda: varken ”pucko-pucko-palthjärna” eller ”pucko-palthjärna” ger en enda sökträff på hela det vidsträckta internet. Inte heller förkortningen PPPH leder någon vettig stans. Det jag får sluta mig till är helt enkelt att det är en del av det särskilda språk jag delar med bara tre andra människor.
Det kan kallas familjelekt – de slanguttryck och upprepade fraser som en familjeenhet delar med varandra. Det interna språket blir både ett sätt att bevara ett gemensamt förflutet och att konstruera familjen som social enhet i nuet. Minns du lillkusinen som sa ”fotendral” i stället för ”fodral”, att mamma kallade Arvidsjaur för ”Arvitjorv”, att gammelfarmor jämt sa ”Ätan nu!” på sin surjamska. Det är klart att jag minns, för när vi sätter oss till bords säger någon av oss ”Ätan nu!”.
En särskild sorts skamsköljning kommer störtande när jag råkar använda ett familjelektalt, och inte bara dialektalt, ord i fel sammanhang. Min familj har till exempel ett sätt att bekräfta halvdana skämt som består av ett läte på inandning. Det låter lite som en tuta, ”neh-neh” är nog den närmaste stavningen, och visar uppskattning för skämt som inte är roliga nog att belöna med skratt. Det är ett ”Tack för att du försökte”, och det låter väldigt, väldigt konstigt – insåg jag när jag glad i hågen tutade ”Neh, neh!” på kontoret. Ingen sa något, men alla stirrade.
Jag har börjat skriva ner uttrycken. Många av dem kan jag härleda till att mina päron var militärer: ”Uppställning i skonummerordning – störst först och minst sist” när familjen ska ut på äventyr, ”Beviljas!” som jakande svar, eller ”Sku kunna va så, kaften” när något är uppenbart. Andra brottstycken kommer ur malåbondskan från mammas barndom eller är praktiska förkortningar sprungna ur familjetraditioner: att lupsa är att äta LUnch På Stan. Svårare är däremot att förklara insugs-tutet, eller varför ”Katt” eller ”Burk” är fullgoda svar på nästan vad som helst.
Varje ordsamling av det här slaget har förstås begränsad nytta bortom den enskilda familjen. Men kanske är det just därför jag blivit så besatt av att skriva ner uttrycken och söka deras ursprung. Det är ett språk på utdöende, och av högst förklarliga skäl är vi väldigt få som slår vakt om dess överlevnad. Jag och de övriga talarna träffas som mest ett par gånger om året; mitt barndomsspråk ersätts av andra, färgade av alla jag omger mig med nu. Men de nya språken sätter sig inte lika djupt, anammas inte på samma omedvetna sätt som barndomens pucko-pucko-palthjärna.
Det må vara ord från en riktig PPPH, men jag blir lite blödig av bara tanken. Hur vi alla traskar runt med små ordböcker inom oss, värdelösa för nästan alla andra. Vi tror kanske att vi vuxit upp, lämnat allt vad barndom heter, men rätt vad det är väller något upp inom oss, och vi tutar obetänksamt: NEH-NEH!