Det var när det där elstödpaketet för husägare presenterades i januari, en chef på ett av ställena jag jobbar på berättade om sin sannerligen otroliga elräkning. Hen hade förvisso valt att fortsätta med en relativt normal strömförbrukning trots de skenande priserna; till exempel var husets pool fortfarande uppvärmd. Och nu väntade några tusen som lön för mödan. Inte fy skam.
Mina tankar återvänder till den där poolen när jag hör om det nya stödet, en tusenlapp till alla Sveriges bilägare och så lite extra till glesbygdsbor. Vad kul för er! Nu ska det i och för sig sägas att bränsle är en kunskapslucka för mig; du kan säga att bensinpriset ligger på 20 kronor litern eller 148 pixiluringar per kvarting och jag kommer att erbjuda samma oförstående leende till svar. Men jag har förstått att det blivit dyrare, att det gått fort, och att då måste kanske någon form av stöd till stånd.
Att bilkörning fortfarande är en nödvändighet på många platser är jag så klart på det klara med. Jag är bara, precis som med elpaketet, lite förvånad över att alla ska ha oavsett behov. Glesbygdsnorrbottningar för vilka bilen är en verklig livlina, stockholmare med tunnelbaneavgångar varannan minut, skåningar vars ungar är less på att cykla till fotbollsträningen. Den som lever på ekonomiskt bistånd ska ständigt bevisa sitt fortsatta behov av stöd, men här räcker det att ha en personbil stående någonstans, eller att förbruka enastående mängder el. No questions asked. Av var och en efter förmåga, åt var och en med suv och uppvärmd pool.
För att skruva ner raljansen lite – jag menar inte att peka ut någon enskild som kommer att dra nytta av de presenterade stödpaketen, om de nu i slutändan tar sig till de avsedda plånböckerna. Försöker jag peka ut ohållbara konsumtionsmönster hamnar jag därtill raskt i ett glashus; sett ur ett globalt perspektiv är ju även jag en uppvärmd pool. Jag funderar bara över vilka principer som blir vägledande när vi beslutar vem som förtjänar stöd och vilken prisutveckling som är ohållbar för ”de svenska hushållen”.
Samma dag som stödet till bilägare presenteras ska jag och en kompis på föreläsning om samhällskollaps och möjliga utopier. På busshållplatsen får kompisen meddela att hon inte kan följa med: en enkelbiljett kostar 53 kronor, för en sträcka som i runda slängar motsvarar den mellan centrala Luleå och Sunderby sjukhus, och de pengarna finns helt enkelt inte på kontot.
Det känns på något vis symboliskt. Snittpriserna på kollektivtrafik har under hela 2000-talet stigit betydligt mer än konsumentprisindex, den allmänna prisökningen i samhället. Den här gången löser vi biljett; vi kan kalla det ett individuellt stödpaket. Under föreläsningen föreslås att vissa system kanske måste rivas ner även om det inte finns en färdig plan för vad som ska ta dess plats. Att det kan vara tillräckligt att veta att just det här inte kan fortsätta. Jag tänker på poolens ljumma vatten mitt i vintern, känns ännu varmare i mötet med kalluften ovanför. Kanske finns det en bubbelfunktion att trycka igång, kanske går det att ligga däri tills russinfingrarna förökat sig till en hel russinkropp, kanske går det med bubblorna och klordoften och värmen att glömma precis hela världen utanför.