Kulturlösa människor skrämmer mig mer än nazister, stalinister och innebandy. Det fanns en tid då vi i Sverige kallade det sjuka köttet på samhällskroppen för just nazism, stalinism och innebandy. Idag kallar vi det kultur. Sakta men säkert har en gemensam vilja vuxit fram till att fasa ur all kultur ur det svenska medvetandet.
Med dystopiska hoppsasteg tar Sverige sig fram rakt in i en framtid där det abstrakta tänkandet bannlyses, och det är en imponerande mobilisering av kompetens från samhällets alla hörn som visas upp när det gäller utplånandet av det kreativa sinnet.
Vi gör det dessutom utomordentligt grundligt. Anslagen till musikskolan bantas avsevärt, biblioteken stängs och en 16-åring kan idag, på en privatskola, välja bort besvärande ämnen såsom språk, filosofi, konst och musik. Allt för att till fullo belasta den vänstra hjärnhalvan till att nå en maximalt hög matematisk, analytisk och sekventiell geek-nivå.
Läste en artikel om hur unga svenska affärsmän ute i Europa idag får klä skott för den kulturlöse broilern. Det finns uppenbarligen inga gemensamma beröringspunkter utöver finanser, siffror och golf. Europas finansrävar bävar för möten med representanter av den svenska tomheten. Rent demografiskt kan ju detta tyckas vara i sin ordning men är likafullt symptom på en kulturell nekros fas 3-situation.
Ett annat symtom på hur vi snart sänkt den kulturella ribban under madrasshöjd är att vi odelat förväntas glädjas med exportråd, kulturminister och musikindustri över den svenska musikexporten som toppar listorna världen över. Vi ska hoppa meterhögt av stolthet över denna Britney Spears-bonanza och skåla i Veuve Clicquot över Swedish house mafias soundtrack till en fjortiskravallfylla på Mallis. Jag gläds visserligen med kompositörerna men jag garanterar att världen inte står handfallen inför ett fyrverkeri av rå sann genialitet. Vi pratar trots allt om musik för lite äldre barn.
Som kulturarbetare (om epitet godkännes) i snart 25 år har jag själv märkt förändringar i attityder gentemot mitt skrå. I påtvingade sociala sammanhang, såsom bröllop, kommer oftast de renaste sanningarna fram. Förr kunde ändå ett intresse finnas för ens värv och ett möte uppstå. Idag får man en bordsgranne som inte kan sluta rapa upp klassiker som: "Åh va spännande med en hobby!" (Nej din flintpage, jag betalar skatt som alla andra). "Är det inte en väldigt osäker bransch?" (Nej kära vinpadda, titta ut genom fönstret, snart åtta procentig arbetslöshet, jag har jobbat mer än halva mitt liv non stop). Och slutligen min favorit: "Mycket droger va?" (Nej, men jag blev sugen på att skotta i mig halva Colombia tack vare dig).
Jag höjer min Mandela-näve för alla er kulturarbetare därute. Ni definierar oss på djupet. Ni tar oss över krönet. Ni är sanna hjältar. Utan er skulle mänskligheten lägga ner. Tack.