För min egen del innebär 2019 att jag fyller 40. Jag hoppas det i alla fall. Med åren har födelsedagarna förutom en viss åldersångest även tillkommit ödmjukhet mot alla som inte fick uppleva ytterligare ett år.
Just att jag fyller jämnt senare i år är något jag har funderat på länge. Kring 30 började jag få mejl och sms från personer jag känt i ett annat liv och som var jämngamla med mig. Den gemensamma nämnaren var att jag hade påverkat deras liv på olika sätt. För mig har tankarna om hur livet har blivit eller kunde ha blivit och kommer att bli dykt upp ju närmare nästa födelsedag jag kommer.
Jag har tänkt på vilka val jag har gjort sett till utbildning, praktikplatser och jobb. Hur enstaka val förändrat livet till en helt ny riktning och vilka människor som har påverkat mig. Personer jag har känt större delen av mitt liv och som står mig nära än idag, och de som landat ett ögonblick men ändå har dröjt sig kvar i minnet.
Ibland tänker jag på studenten och känslan av att vad som helst kunde hända i framtiden. Studietiden där verkligheten var någon slags parallell verklighet till den resten av befolkningen levde i. Stressen över om man skulle få ett jobb när man var klar till idag. De flesta har bytt jobb några gånger och kanske gjort karriär. Några har lessnat och bytt bransch oavsett i vilken man började i. En del har träffat sitt livs kärlek och brutit upp, kanske träffat sitt livs andra eller femte kärlek.
Mitt andra liv började när jag fick min förstfödda för drygt nio år sedan. Att få barn var aldrig en självklarhet för mig, än mindre att jag skulle få tre. Jag har aldrig känt att jag måste få barn för att kunna bli lycklig, men heller inte känt att jag inte vill ha det. Nu är det omöjligt att tänka sig hur det hade varit utan dem. Ser man till åldrandet mentalt och fysiskt finns däremot inget motstycke till att skynda på processen.
Sambon kom hem från senaste frisörbesöket och var chockad över antalet grå hårstrån han såg på golvet efter klippningen och konstaterade ”jag vet precis vilken vuxen och vilka barn som ligger bakom det”. Barnen behövde inte tydliggöras men vem den vuxna personen han syftade till har jag ingen aning om och jag har svårt att tro att det är mig han menade. Eller?
Även bakom mina gråa strån plus alla tillkomna bekymmersrynkor finns den konstanta oron. Allt från om utslag kan vara en farlig sjukdom, om de har kompisar eller kan bli kidnappade. Att hela tiden vara beredd på att vad som helst, och jag menar vad som helst, kan utlösa något slags överdimensionerat känslomässigt utbrott. Det konstanta dåliga samvetet över att inte räcka till. Samtidigt måste energin från kärleksbombningen jag får från mina barn rädda i alla fall lite av det kroppsliga förfallet och den mentala hälsan.
”Jag älskar mitt tråkiga liv” sa en kompis för ett tag sedan. Jag kunde bara hålla med. Det handlar inte om att sitta hemma och lyssna på att klockan går, vilket i sig är svårt med aktiviteter, läxor och att vara småbarnsföräldrar. Det handlar om att vår familj får fortsätta ha det som idag. Att trivas med jobbet, kunna träna själv, lite socialt liv då och då, husvagnssemestrar och framförallt att vi får vara friska. Det är vad jag hoppas på under 2019.