"Nu ska vi vara tonåringar tills vi dör"
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tror jag har börjat så smått faktiskt . I somras köpte jag löparskor och körde flera pass i veckan med sikte på en snygg bakdel. Man ska inte förakta ett par snygga jeans på vältränade skinkor. Ju äldre man blir, ju högre står det i kurs. Min kompis hävdar att baken faller en centimeter per år. Det blir alltså tio centimeter längre bak när man är trettio, jämfört med när man var 20 år. Bara det är ett skäl att dra på sig löparskorna. Gör man inte det kommer rumpan hasa i parketten när man är si då där 65 år. Men då kanske det inte längre har någon betydelse?
Annat jag noterat så här i "nästan trettio-landet": När jag sitter framför datorn och försöker arbeta ihop till risgrynsgröten säger jag hmmm, och hrmmm och aha. Och allt det säger jag till ingen annan än mig själv. Ni vet så där som gamlingar gör när de gungar gungstol eller läser dagstidningen? Jag har ju skrattat åt det, tyckt att det var lite roligt att pensionärer konverserar med sig själv, men nu är jag nästan likadan. Det beteendet kom när jag var 29 år och sex månader. När jag är trettio kommer jag alltså att ha utvecklat hmm:andet och börjat prata med mig själv framför datorn " Ja, det var en bra mening", "Jag skriver så här istället" och så vidare. Bara jag inte börjar prata med mig själv på tåget! Det skulle vara pinsamt. Eller sjunga högt. När jag sjunger håller mina barn för min mun, det säger något om min talang.
En bekant sa att det var så 1990 med trettioårskris. Nu på 2000-talet, när nya mottot är att vi ska vara tonåringar tills vi dör, är ju trettio det nya tjugo. Kris får man först när man fyller fyrtio år - fyrtio är det nya trettio ( hänger ni med?). Men jag ser ändå tendenser på 30:års svackor överallt i min omgivning. Det bantas, och skiljs och ältas djupa existensiella frågor lite varstans.
En mildare variant av 30:års krisen har min kompis. Hon har börjat köra med dyr garderob - värdig en trettioåring. Tesen är att när man är trettio, så kan man inte längre gå omkring med noppiga linnen från HM. Det är för mycket tonår över det hela. När man är trettio, då ska kläder ha kvalité. Jag tyckte det lät bra och lovade mig själv att bli trettio-chick, men plånboken har inte hängt med, så jag ändrade mig. Jag får köra på billigt bling-bling från HM och söndriga jeans och hävda att det är någon form av light-rock stil. Jag klär mig helt ordinärt och tråkigt, men jag har i alla fall lovat mig själv att bli en rockig 30-åring. Som en liten trettioårs kris. Frågade en stilmedveten kollega vad jag bör göra med min outfit och svaret blev lite over-size tröjor. Så det är det jag jobbar mot. Lite mer trach och rock`n roll i Svensson- kedjehuset. Och så en fastare bak på det.
Blogg: www.nsd.se/blogg