Jag gästade det jungfruliga landet i norr för första gången för mer än fyrtio år sedan. Det var verkligen en orörd och genuin trakt. Iögonfallande var de fantastiska sandåsarna, de stora gråsvarta harrarna, de enorma renhjordarna, men framför allt, karghet och ensamhet.
Under många år följde mig den för alltid saknade vännen, knivslöjdaren och flugfiskaren Sveneric Loodh från Hassela. Nu, när gruvidéerna drar norrut, minns jag en afton när vi satt och fantiserade, som vanligt på det berömda Sandberget vid stranden av den guldglittrande jokken Davvaeatnu (Tavvaätno).
Hur vi än vred och vände på oss såg vi sandåsar efter sandåsar, egenartade formationer som låg över landskapet som jättelika tentakler efter sagornas väldigaste bläckfisk. Jag minns inte längre hur kvällens diskussion började, bara att det handlade om den kommande industriella framfarten.
– Här skulle det inte vara någon som helst svårighet att bygga hur många vägar som helst, sa plötsligt min kompis. Man behöver bara ta hit riktigt stora schaktmaskiner, sen är det bara att hyvla på. Sanden finns redan i ett överflöd och någon skog finns inte att tala om.
Jag minns de där ordalydelserna som vore de formade igår. Den aftonen målade vi upp det ena skräckscenariot efter det andra. Minikraftverken skulle byggas i varje större jokk, nödvändig ström som skulle behövas för driften av de gruvor vi fantiserade om. Vi visste det inte då, men fabulerandet skulle en dag bli verklighet.
Avalon Minerals Viscaria AB har alltså av Bergsstaten i Luleå beviljats undersökningstillstånd för malmletning i området norr om Vittangijärvi. Området sträcker sig från Vittangijärvi i söder, upp och omkring sjösystemen Pirtemusjávri och Geargejávri (Kärkejaure), mot den gamla bosättningen i Järämä inom Saarivuoma fjällsameby.
Området beräknas vara ca 181,5 kvadratkilometer. Trakten innefattar även myrmarker och Torneträsk – Soppero fjällskogsnaturreservat (Natura 2000). Skrämmande är att malmkroppen tydligen ligger under sjön Kärkejaure, vilket betyder att vattnet troligen kommer att tömmas.
Nu har alltså gruveländet också nått vitala delar av klassiska Sandåslandet norr om Kiruna, vars trakter är ett av landets största intakta renskötselområde, med ett eftertraktat sportfiske.
Samtidigt är ovanstående källflödesområdet till nedströms liggande Vittangiälven, som sedermera rinner ut i Torneälven.
Utsläpp av bräddningsvatten och urlakningar, försurningar och tungmetaller kan på sikt skada ett av Europas sista stora outbyggda vattensystem. I samma veva pratar berörda professorer om att gruvindustrin generellt bara påverkar själva gruvområdet? Kanske menar auktoriteterna att hela Norrbotten är en enda gedigen gruvregion? Malmdammet från Kaunisvaara ligger som en svart farsot efter järnvägen mellan Kiruna och Narvik, väldigt långt från gruvområdet. Jag finner det anmärkningsvärt att inte dammet från sligtransporterna noggrant har analyserats.
Det finns många problem med att anlägga en gruva i väglöst fjälland. Dels måste vägar naturligtvis byggas, men elen måste också fram. Ett exempel är att den tänkta nickelgruvan i Rönnbäck söder om Tärnaby, kommer att sluka minst 1% av landets samlade elproduktion.
Därför finns alltid risker att el faktiskt kan alstras genom nybyggen av mer näraliggande kraftverk.
Det har också under en tid debatterats den tröghet som tydligen finns i våra minerallagar. Gången från undersökningstillstånd till projektering är uppenbarligen för långsam.
Därför kom pressmeddelandet från Miljödepartementet den 18 december 2013, inte direkt som någon överraskning. ”Regeringen utreder miljöbalkens bestämmelser om hushållning med mark- och vattenområden”, vilket betyder att regeringen har beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av miljöbalkens bestämmelser om hushållning med mark- och vattenområden, framför allt gällande miljöbalkens kapitel 3, men också 4. Det är viktigt att riksintressesystemet är ändamålsenligt utformat och enkelt att tillämpa, påstår miljöminister Lena Ek (C). Uppdraget ska slutredovisas den 1 december 2015.
Jag anser att ovanstående kommer att bli det riktigt stora hotet mot flera av våra kvarvarande väglösa fjällområden, mot våra idag skyddade älvar och ett riktigt stor fara för rennäringen.
Kanske blir detta nästa steg i logistiken för att göra det lättare att kunna etablera nya gruvor?