Nu har vi kommit in i en period som brukar räknas som storöringarnas tid. När nätterna blir dunkla är det dags för nappatag med de riktigt stora. Den inbitne öringfiskaren drar gärna drag eller wobbler efter båten, medan andra föredrar att fiska dem från land.
När öringen blir nog stor byter den oftast diet från flugor, nymfer och puppor, till levande föda, som småfisk etcetera. En sådan fisk kallas för predator, ett ord som i det här fallet betyder rovfisk.
Öringen har varit på tillbakagång under en längre tid, där anledningarna har varierat. Orsaker kan vara ett överdrivet maskmete i bäckarna, minkens härjningar, ett felaktigt skogsbruk och älvutbyggnader. Detta till trots har vi några verkligt frekventa öringeldoradon i vissa befintliga kraftverksdammar. Där bygger dock öringstammarna på kontinuerliga utsättningar, eftersom reproduktionen är allvarligt skadad eller obefintlig.
Syd- och Mellansverige har genom åren fått fram nya och produktiva öringstammar, tack vare att fiske- och biotopvården har varit framgångsrik. Det är framför allt havsöringsstammarna som har repat mod och kommit tillbaka. Däremot är det illa ställt med den större öringen och expertisen pratar idag om sällsynta fiskar och utrotningshot.
Öringen kom redan tidigt in i mitt liv. I norra Jämtlands fjälltrakter var fisken vanligt förekommande och under lyckliga stunder drogs också en och annan bumling ur sjöarna.
Jag hade i min släkt en av landets skickligaste och mest legendomsusade storöringfiskare. Han hette Per-Erik Persson och bodde i byn Äspnäs by intill Ströms Vattudal, tre mil väster om Strömsund i norra Jämtland. Ingen fick så många och stora insjööringar som han. Inte var det därför underligt att han gick under namnet ”Fantomen”. Många undrade hur han bar sig åt? Jag vet.
Varje senvår under några år gick han helt enkelt ut på isen på Ströms Vattudal och borrade massor av hål. Han mätte djupet i varje och ritade därefter ut en bottenprofil. Han visste att de eftertraktade sikstimmen gick just i branterna. Den fisken var, och är, storöringens stapelföda. När sommaren nalkades visste han exakt var branten fanns, och just över denna rodde han sina hemmagjorda wobblers. Storöringarna steg i tron att betet var en smakfull sik.
En sommar i mitten av sextiotalet fick han ett antal öringar över fem kilo. Den största var en fisk på nästan 10 kilo, en av de största i landet det året.
Kontentan torde vara att kunskapen om ett vatten är en viktig detalj i jakten på den stora brunöringen eller insjööringen. Man bör söka den i branterna mot djupet, gärna kvälls- eller nattetid. Fisket kan ibland vara en aning långtråkigt, men när storfisken är landad är all möda glömd.
Mina största öringar har jag tagit i främmande länder, framför allt i Island, Norge och Nya Zeeland. I det globala perspektivet är öringen mycket eftertraktad. Idag drar vi oss inte för att resa långväga för att få ynnesten att njuta draget från en vild och storvuxen öring. Sålunda har det under många år varit populärt att resa till Kolahalvön.
Jag vill nog påstå att öringen har två mer distinkta huggperioder. Dels i början av sommaren, redan någon vecka efter islossningen. Det är under den tiden jag söker den mer fjällnära öringen, precis när de första dagsländorna har kläckts. I mitten på juli avtar huggvilligheten, för att återkomma just under den tid som nu är.