När morfar dog tog det inte särskilt lång tid innan mormor var tvungen att flytta. Hon blev sittande hemma, åt allt mindre och den redan lilla gumman blev allt mindre. Flyttlasset gick till Edestrands äldreboende – och allt blev bättre. Hon levde upp med den sociala samvaron, hon fikade och skvallrade med de andra tanterna, hon stickade och följde Charlotte Kallas lopp med hökblick. Personalen var i stora drag utmärkt. För en 85-årig tant från Lahenpää utanför Korpis var den fläckvis nog så svag i det svenska språket, men hon var ju inte dum. Hon hade själv upplevt hur det är att bli spottad på för det språk man talar och höll det inte emot dem.
”Men det hade väl varit fint om vi hade kunnat erbjuda svenska ungdomar lön så att de vill jobba i vården.”
På slutet sjöng hon ofta Internationalen, företrädesvis på meänkieli, hennes pappa var kommunistagitator och cyklade östra Norrbotten runt för att driva den fackliga kampen framåt. Det börjar vara länge sedan hon dog nu. Hade hon varit med oss skulle hon ha suckat. Voi, voi.
Från och med den här veckan är 27 360 kronor (80 procent av medianlönen) den lägsta månadslön som gäller för personer som kommer till Sverige för att arbeta. Det är en åtgärd som regeringen gör bland annat för att stoppa oseriösa arbetsgivare samt för att styra arbetskraftsinvandringen till högavlönade, kvalificerade jobb.
Konsekvenserna är inte särskilt svårbegripliga för de som har någon enda aning om hur det här landet fungerar.
På Edestrand hotas elva personer i personalen av utvisning – inklusive läkarutbildade Sarah från Venezuela.
I Jokkmokk hotas hela den kommunala omsorgen. Anna-Greta Kvickström, enhetschef, vet inte ens hur man ska klara sommaren.
Det här kommer naturligtvis att drabba fler kommuner än Bodens och Jokkmokks, det kommer att drabba precis hela länet. Nationellt beräknas ungefär 5 000 personer inom offentlig sektor ligga under golvet och hotas av utvisning. Höj lönen, då? Javisst, jag är helt och hållet för det – men i en verksamhet som redan slåss mot kraftigt sänkta statliga bidrag och har svårt med kompetensförsörjningen är det långt ifrån det problemfria trollspö som vi vill tro.
Då har vi inte ens börjat snacka om livsmedelsindustrin, hotell och restaurang eller framtidsbranschen turism.
Det här har naturligtvis inte gått obemärkt förbi. NSD har skrivit åtskilliga artiklar i ämnet, åtskilliga insändare har inkommit och kommentarsfälten har fyllts med kommentarer på temat ”…men de som jobbar borde ju få stanna…”
Det är nästan som om folk inte förstår hur främlingsfientlighet fungerar.
Så här: Den befolkning som röstar på rasistiska partier, eller möjligen partier som kan tänka sig att samarbeta med rasister, kommer också med stor sannolikhet att få rasistisk politik i belöning. Då spelar det ingen roll vem som sköter sig, vem som jobbar, vem som försöker lära sig svenska och är en lösning på ett av våra nationella största problem – vilka som ska bemanna vård och omsorg.
Det som spelar roll är hur man ser ut, hur man låter och var man kommer ifrån.
41,5 procent av de norrbottniska rösterna föll på SD och deras vänner i regeringen. Det är förvisso färre än i riket i stort, men det är åt helvete för många ändå.
Voi, voi.
Dumjävlar.
Hoppas ni lärt er något.