Fram till henne brukade jag gaffla vitt och brett om min rädsla för bebisar. Jag fick alltid impulsen att sträcka fram en hand och låta ungen sniffa mig, alltid med viss rädsla för att bli biten eller på något vis genomskådad.
Men henne törs jag hålla utan inledande sniff och rädsla för bett, och kommer i stället på mig själv med andra ologiska beteenden. Jag scrollar igenom en nybliven mammas Instagrambilder – hon ledsnade på att vänta på rätt kvinna och skaffade barn själv – men hejdar mig. Det är, inser jag, för att jag inte vill spoila bebisen. Jag vill inte veta när den här främmande bebisen lär sig sitta eller skratta, när den går från att se ut som en liten skrynklig utomjording till livsnjutartrind som buddhastatyn på restaurang Waldorf. Jag vill se när hon gör det.
Jag spelar tv-spel med bebisens föräldrar medan hon sprattlar i babygymmet. Under ett avbrott i spelet – när punggrävlingen vi spelar som hämtar andan – inser vi att bebisen gjort en oerhörd upptäckt. Hon kan med sina egna händer få babygymmets leksaker att dingla och måste därför inte längre vänta på att en förälder sätter hennes värld i rörelse. Att döma av de förtjusta skriken förstår hon mycket väl det enorma i ögonblicket.
Förundrad av allt det nya kan jag inte låta bli att rapportera om henne till andra. Hon rörde skallran i babygymmet, fattar ni! Visst såg det först ut som att hon kom åt leksakerna av allmän okoordinerad sprattlighet, men efter hand såg vi att det var medvetna slag. Ett geni! Inte sällan tolkas min entusiasm som en egen längtan. Nog känner jag väl ett sug i livmodern nu?
Det krävs ett par snarlika kommentarer för att jag ska bena ut blandningen av sorg och frustration som följer. Frustrationen kommer förstås av att min entusiasm över någon annans barn antas höra ihop min egen livmoder. Att jag alldeles snart uppnått den svenska snittåldern för förstagångsmammor – 29,9 år – och därför förmodas ha en åsikt om familjebildning åt det ena eller andra hållet. Den andra halvan av känslorna kommer från ett delvis annat håll, längre inifrån: att jag snart är 29,9 år och försöker vänja mig vid tanken på att en eventuell familjebildning inte lär vara alldeles enkel, om den alls blir möjlig.
Så som jag lever mitt liv just nu är det helt enkelt inte så sannolikt att jag hamnar i en relation där en naturlig graviditet är möjlig. Och vill en i alla fall ge sig på barnskaffandet finns det så många okända faktorer. Det är kö och utredning och spermabrist och betänketid och åldersgränser och psykosocial lämplighet och det är lätt att ge upp tanken bara av att se andra trassla runt i den där byråkratin. Förra veckan stack jag till Jämtland och glömde fylla självbevattnaren till favoritväxten, vilket fick den att tappa all livslust. Kan den ansvarslösheten hållas emot mig i en utredning? Kan en sjukskrivning, en vankelmodig läggning, historia av att låta bebisar sniffa ens hand?
I ett försök att bearbeta den sorgen – eller potentiella sorgen – läser jag om andra framtider. Andra sätt att tänka på arv och fortsättning än genom barn, andra sätt att formulera familjer. Och jag tittar på henne. Hon har en annan blick nu än i början. När hon skrattar rakt upp i mitt ansikte syns det att skrattet är riktat till mig, och det är lent som flytande guld.