Här om dagen vaknade jag av att hundarna skällde och ylade uppe i köket. Sambon, som hade gått upp före mig för att sätta på kaffet, väste på dem – tills hon fick se tre hästar komma galopperande förbi köksfönstret. Det var våra hästar. De ska vara nere i sin hage. De ska inte galoppera förbi köksfönstret.
Hos oss bor en välskolad ridponny, en ung shetlandsfröken samt en vänlig jätte av nordsvensk bruksstam. Ridponnyn är inte mycket att skriva hem om, han är som hästar är mest, fläckvis rädd för kaniner men i övrigt normal. De andra två däremot.
Shetlandsponnyn har under hösten utvecklat en sån vinterpäls att hon obehindrat kunnat gå genom elstängslet och ströva fritt över ängarna i Måttsund, en gång stod hon på grannarnas farstukvist (”VAFFAN DET ÄR EN BJÖRN PÅ BRON” hördes där inifrån). Hon slutade inte förrän snön blev så djup att hon inte iddes pulsa längre. Förutom björnpälsen har hon också utvecklat tonårstrots, vilket lett till att man i varje obevakat ögonblick kunnat ge sig fan på att det står en liten, söt häst precis bakom en, redo att ta en tugga av den kroppsdel som råkar vara närmast hennes gäddkäft. Inte för att hon är ondskefull, inte för att hon är blodtörstig, utan bara för att testa.
Vilket raskt för oss in på bevisföremål b.
Dagg är en nordsvensk brukshäst som är tänkt att användas för diverse arbeten på gården. Han är en stor mysgubbe som nog helst skulle följa oss runt i våra dagliga sysslor som en 800 kilo tung gårdshund. Han är nyfiken, snäll, lugn och hundra procent omedveten om hur stor han är. Tyvärr är han också till åtminstone tre fjärdedelar bäver. I brist på gräs att äta betar han nu istället hagstolpar. Han gnager, de faller, strömtråden isoleras av snön och… Ja, plötsligt vaknar man av att tre hästar galopperar förbi köksfönstret.
Övriga djur är mer stationära. Visst, fåren rymmer nu och då, men inte längre än att de kommer åt foderhäcken från den sida som deras kamrater inte är på. När jag närmar sig dem med ett tillrättavisande kroppsspråk tittar de på mig – jag ser hur de suckar inombords, ”whatever gubbjävel” – och hoppar lite lojt tillbaka in i hagen samma väg de kom. Jag skruvar upp en extra bräda och de håller sig bakom lås och bom tills de hittat en ny väg ut. Grisarna är ju i frysboxen nu, därifrån rymmer de inte, men i somras hade jag vissa problem med dem.
Varje kväll lade jag krossat korn i blöt åt dem i sadelkammaren, som jag sedan gav dem till frukost morgonen efter. Men en morgon kom jag ner och insåg att jag måste ha glömt att blötlägga kornet. Nå, inga problem, jag gjorde ny gröt och de fick lite senare frukost. Samma sak hände nästa morgon. När det för tredje morgonen i rad inte fanns någon grisgröt började jag ana ugglor i mossen. Ett ganska avancerat spårningsarbete tog vid och ledde fram till Greta, vår lite större och nu ganska proppmätta galt, som låg och snarkade inne i svinstian. Det visade sig att kontakten till strömaggregatet hade lossnat och det utnyttjades. Greta väntade tills vi gått och lagt oss, slank mellan trådarna, öppnade två dörrar, åt upp två grisars morgonmål själv och lommade sedan tillbaka till stian och la sig att sova. Vid slakt skilde det 20 kilo mellan honom och vår andra gris, Grogg.
En nations storslagenhet och moraliska framsteg kan enkelt bedömas genom sättet som den behandlar sina djur på, hävdade Mahatma Gandhi. Sättet som djuren behandlar människorna på hade den gode Mahatman mig veterligen inget att säga om. Hade han träffat våra djur skulle han sannolikt ha frångått sin vegetarianism. Om inte annat så av ren hämndlystnad.