I år köpte jag för ovanlighetens skull en present till min sambo. Inte för kärlekens skull utan för att dagen gynnade mina egna syften då den egentligen var till mig.
Vi har det ganska tomt på väggarna och jag förälskade mig totalt i en lysande rosa neonskylt med ordet ”yes” och som egentligen inte passade in någonstans i hemmet.
Jag visste att min sambo skulle avsky skylten men köpte den ändå. Sambon visste att jag visste att han skulle avsky den. Men en present är en present.
Om han hade ifrågasätt varför jag köpt något så fult hade jag förberett mig på att vända det till att den egentligen var från honom till mig för hans klumpighet för ett tag sedan. Inte för att jag någonsin har fått en present av just den anledningen men det var det bästa jag kunde komma på.
Det hela utspelade sig en dag när jag läste en artikel om BMI, body mass index. Alltså ett värde på hur mycket man väger i förhållande till sin vikt beräknas till en summa som man då kan kolla om man väger för mycket eller för lite i olika graderingar.
Jag kollade hur jag låg till och blev rätt förvånad. Sett till min vikt och längd låg på överviktig men nära fetma 1. Jag funderade över hur det kunde stämma och tänkte att det faktiskt fanns de som läste resultatet med största allvar och såg hälsoproblem de faktiskt inte hade.
Irriterat delade med mig av mina tankar till sambon. Han hade kunnat säga ”det var konstigt” eller vad som helst annat någorlunda inkännande för den delen. Varför inte bara låtsats som om han inte hade hört vad jag sa och börjat prata om något annat?
Istället säger han ”Tycker du inte att du är överviktig då?” och utvecklar vidare till ”Du är ju som jag”. Därefter tar han ett grepp om muffinsmidjan och fortsätter prata. Jag hade redan slutat lyssna och gick därifrån.
Han hade kunnat släppa det där och då. Det gjorde han inte. Av alla fajter väljer han att försöka vinna just denna. Han tar alltså upp saken igen under kvällen.
Det viktigaste (och egentligen enda) argumentet är att jag själv har sagt att jag vill gå ner i vikt. Just för att jag är överviktig och inte har gått ner mina graviditetskilon.
Sambon undrar varför jag blev sur och vad han borde ha sagt istället. Jag svarar vad jag tänkte under dagen om att vad som helst hade varit bättre.
Sambons kontring är briljerande… ”Nu var frågan om du var fet eller överviktig. Hade du frågat om du var fin hade jag sagt ja”. Han fortsätter dessutom argumentera. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Det var inte ens en fråga från min sida utan en skepsis mot BMI.
Alla har bra och dåliga sidor. De flesta lever förhoppningsvis med en partner där de positiva egenskaperna väger upp ordentligt. Just där och då kom jag inte på att han hade några bra sidor alls faktiskt, trots att det fanns mer än en anledning till att jag blev kär i honom.
Däremot tänkte jag på flera ordspråk som hade kunnat komma till användning i bakhuvudet på honom just ögonblicket innan han beslutade sig för att övertyga mig om att han hade rätt och jag fel.
Till exempel ”att tala är silver men tiga är guld” eller ”tänk efter före du talar” och nej, ärlighet varar inte längst.
Jag hoppas verkligen att han uppskattar den här alla hjärtans dag-presenten eftersom han aldrig lär få någon igen.