I veckan fick jag beskedet att NSD inte förlänger frilansavtalet med mig.
Det blir alltså inga fredagskrönikor signerade av mig till hösten, vilket faktiskt innebär att detta skulle kunna vara den sista text jag skriver för den tidning jag började arbeta på när jag var 17 år och som jag skrivit krönikor för i olika skepnader i 18 år.
Det gör samtidigt att denna krönika känns väldigt speciell att skriva. Lite sorgset, men samtidigt vördnadsfullt.
Okej, om jag har denna sida till mitt förfogande en gång till – vad är det då jag helst av allt vill säga?
Tankarna har verkligen farit runt, det kan jag lova, och ett tag var jag faktiskt nära att ge upp.
Men det landade ändå i det som faktiskt oroar mig mest av allt: att Sverige, liksom många andra västländer, sugs in i en nationalism som faktiskt kan sluta hur illa som helst. I dag känns ingenting givet längre: inte ens vår demokrati och vår fred.
Bara några månader innan vi ska gå till val 2018 går riksdagens vice talman Björn Söder (SD) ut och förklarar att samer inte är svenskar och har sedan ett krystat resonemang om skillnaden mellan ”nationstillhörighet” och ”medborgarskap”.
Där är vi alltså. På en plats jag aldrig trodde att jag skulle hamna på under hela min livstid. Att Riksdagens vice talman tycker att det är så oerhört viktigt att föra resonemang där det ska definieras vem som är riktig svensk och vem som inte är det.
Om glädjen vi ser på läktarna under fotbolls-VM är en vacker variant av nationalism så är Björn Söders resonemang den unkna och skrämmande sidan av myntet – och det är en livsfarlig eld att leka med.
Vi ska göra skillnader på människor. Det är hela undertonen. Och vi ska börja definiera vad som är svenskt och inte.
Det lär bli värre. Jag tror inte vi ens har börjat se slutet av denna tunnel än – men jag både hoppas och tror att just vi norrbottningar kan stå pall mot denna flod bättre än de flesta.
Jag är född i Norrbotten. Jag har bott här i större delen av mitt liv och jag är omåttligt stolt över det. Jag kan när som helst föra långa resonemang med mina vänner söderut där jag förklarar varför jag bor i Sveriges häftigaste län. Vi har det högsta berget, vi har den djupaste sjön, vi har den största gruvan, vi är enorma till ytan, vi gränsar till två länder, vi har hela spektrumet från fjällvärlden till kusten.
Men framför allt: vi är och har alltid varit mångkulturella.
Vi har vår samekultur och vi har Tornedalen och det är två saker jag alltid lyfter fram när jag förklarar vad som gör Norrbotten så grymt och så spännande.
Jag vet inte vad vice talman Björn Söder lider av för identitetskris, men jag hoppas innerligt att hans yrande om ”svensk” och ”nation” som syftar på att splitra oss inte får fäste på allvar här uppe.
Min dröm är att vi helt enkelt är bättre än så.
Jag är tacksam över att i så många år ha fått skriva i Norrbottens största dagstidning och om detta blir min sista rad vill jag säga:
Glad midsommar. Var gärna stolt svensk, men nu är tider att verkligen vara på sin vakt.