För ett tag sedan hörde jag några kompisar prata. En i gruppen var nyskild. Hans nya hemadress var hos sin mamma.
"Snacka om att hamna längst ner på statusstegen. Tänk allt du har byggt upp med företaget. Bra ekonomi och när du är färdig efter en arbetsdag kör du upp på morsans uppfart. Och på morgonen har hon satt i motorvärmaren åt dig".
Den nyblivna singeln, som först tyckt att han fått en rätt bekväm ny tillvaro med c/o mamma, satt tyst. Han sa sedan "Vad tragiskt det låter nu när jag får höra det så där".
Själv är jag glad över de vänner jag har som faktiskt uppmärksammar obekväma sanningar. Kompisen hade ju rätt.
Att flytta hem till en förälder en period när livet kört ihop sig har även jag gjort. Jag flyttade till Umeå från Malmö när jag var 26. Utan bostad och direkt plan för livet.
Om jag inte själv hade utgått ifrån att det var en kort tillfällig lösning hade någon av mina vänner påtalat saken för mig. Precis som när jag i ett tidigare barnlöst liv fick höra att jag för mitt eget hjärta och min självrespekt måste göra slut i den dåvarande relationen. Och inse att obesvarade samtal och besök av "kompisar" inte bara visade att han var inte var kär utan även otrogen. Och att han inte ens visade mig respekten att göra slut.
Plus att hon inte orkade lyssna mer på mitt lidande och sa att jag fick välja mellan dem. Då var det hårt att höra. Men hon besparade mig förmodligen månader av olycka samtidigt som jag behöll henne som vän.
Eftersom mitt jobb som reporter är att ställa koncisa och konkreta frågor har jag blivit något yrkesskadad. Privata mejl och sms sällan inleds med någon artighetsfras utan jag går rakt på sak. Samma sak vid telefonsamtal.
En gång sa en vän jag inte kände särskilt väl vid den tidpunkten, att hon upplevde mig som kort och ibland otrevlig i telefon. Min första reaktion var "Det är jag väl inte". Men hon hade rätt när jag tänkte efter, och läste gamla sms.
Jag skärpte mig.
Tydligen inte tillräckligt eftersom jag några månader senare fick en fråga från en annan person som undrade om jag var arg över någon hen gjort då jag svarade så kort. Nu försöker jag ännu mer.
Det finns däremot en person jag inte vill ha goda råd ifrån. Min sambo.
Antingen låtsas jag som att jag inte hör när han vill upplysa mig om något. Eller så blänger jag bara på honom. Oftast det sistnämnda.
Han och jag är ganska olika. Han är stabil och praktiskt. Jag ganska impulsiv och rastlös. Men jag skulle ytterst sällan erkänna att han har rätt.
För några veckor sedan skulle jag fylla i uppgifter för en återbetalning och läste upp kontonumret. Jag fyllde i och tryckte på skicka i samma sekund.
Han bad mig läsa upp vad jag skrivit för siffror. Jag kommer på att det hade varit bra att dubbelkolla. Han säger irriterat "Du skickade väl inte?". "Nej" ljuger jag dåligt.
I mitt jobb kan det vara bra med kort startsträcka mellan tanke om handling. Det är även där jag placerar min förmåga till konsekvensanalys och impulskontroll.
Hemma är det en helt annan sak, något sambon har räknat ut kostar mig åtskilliga hundralappar i månaden för att jag inte gjort en ordentlig grundplanering.
En sak han däremot har rätt i är när han undrade vem som skulle säga åt mig om ingen annan gjorde det.
Hade jag inte haft turen att ha människor i min närhet som faktiskt vågade påtala mina brister hade jag förmodligen fått höra det från annat håll. Med betydligt mindre kärlek i baktanke.