Sverigedemokraterna har av någon anledning utsett tiggeriet som en av de viktigaste frågorna inför EU-valet. Budskapet skriker från valaffischerna: "Stoppa det organiserade tiggeriet". Exakt hur tiggeriet skulle vara organiserat framgår inte, men partiet använder den stora blåsbälgen för att elda på de fördomar som finns. Att de tiggare vi ser på gatorna är en del av något större, en maffialiknande organisation. Att de inte alls är fattiga (de har ju mobiltelefon!) och att de åker omkring i lyxbilar.
En polishelikopter hovrande ovanför stan och hundratals lulebor vände demonstrativt ryggen mot Åkesson när han pratade om hur EU:s fria rörlighet lett till ett utbrett tiggeri.
Det var en ganska mäktig manifestation och det slog mig att för en gångs skull kändes Köpmantorget som en folkets plats.
Några timmar innan det laddade mötet på torget träffar jag Soran, 24, och Mirabella, 20 i samma kvarter.
Soran har sin plats bakom Smedjan där han spelar sorgliga romska melodier. Helst vill han sjunga också, men frisören tvärs över gatan har tydligen klagat. Ibland sjunger han ändå, hjärtskärande sorgset och vackert.
Mirabella brukar sitta med en cocacola-mugg utanför Ica och hoppas att folk lägger ner en slant när de går in eller ut ur affären.
Jag har sett dem många gånger, men nu vill jag veta deras historia och det visar sig att de mer än gärna berättar den. För en stund går de med på att lämna sina pass för att svara på mina frågor.
Sorin och Mirabella säger att de har två barn hemma i byn ValeaSeacă utanför staden Bacău i östra Rumänien. De visar upp ett foto på dem. Om det verkligen är deras barn kan jag inte garantera, däremot syns det tydligt att Mirabella är gravid. Hon säger att hon är i femte månaden.
Jag frågar hur de hamnade i just Luleå av alla ställen.
– En bra man från vår by hade varit här och lyckats få ihop pengar. 2 000 euro. Det räcker till ett litet hus där hemma. När han skulle åka tillbaka till Luleå frågade han om vi ville följa med. Vår dröm är att kunna köpa ett likadant hus.
Ett hus för 2 000 euro låter lite väl billigt, men när jag frågar visar det sig att det snarare handlar om ett skjul, utan elektricitet eller vatten. Det är så Sorin och Mirabellas framtidsdröm ser ut.
Jag förklarar att Luleå snart ska få besök av en omstridd politiker som säger att tiggeriet från Rumänien är organiserat och måste stoppas. Deras reaktion är stor förvåning.
– Nej, nej, nej. Ingen har bett oss åka hit. Och vi har ingen chef. Vi är våran egen chef, säger Sorin.
Han berättar att de var två familjer, totalt fem personer, som åkte tillsammans från deras lilla by. De sover alla i samma bil, som de vissa nätter har tvingats ha igång för att hålla värmen.
Jag ber dem beskriva en vanlig dag i deras liv.
– Vi stiger upp klockan sju. Klockan tio öppnar de affärer där vi brukar sitta. Då börjar vi jobba och vi fortsätter fram till klockan fem. Efter det gör vi inte så mycket. Vi handlar mat, det blir mest fiskburkar och bröd. Sedan somnar vi vid åtta-nio.
Delar ni lika på allt ni får in?
– Nej, vi delar familjevis. Det den andra familjen får ihop behåller de för sig själva.
Vi kommer in på hygienen och då berättar Miranda och Sorin att de en gång fått duscha gratis på EFS-kyrkan. Annars kan de duscha på campingen vid Arcus, men eftersom det kostar 50 kronor väljer de oftast att inte göra det.
– Och vi har ingen möjlighet att tvätta kläder. Som du känner så luktar vi inte så gott.
Sorin säger att människorna i Luleå är bra, att han sällan möter aggressivitet, men att han är rädd för berusade personer.
– Ibland är jag rädd för att bli attackerad. Eller att något skulle hända bilen.
Inom några dagar kommer den andra familjen att åka tillbaka till Rumänien. Men Sorin och Mirabella tänker stanna – trots att de då inte har någonstans att bo.
– Vi kommer sova utomhus. Vad ska vi göra? Jag tänker inte åka hem innan jag har pengar till det där huset.
Några timmar senare är jag tillbaka i kvarteret för att lyssna på Jimmie Åkesson. Det blir mindre prat om tiggeriet än jag trodde och de farhågor om att det skulle kunna bli stökigt besannas inte.
Det är en lugn, värdig protest och några svar på hur Mirabella och Sorin skulle vara organiserade ges icket.