Mitt första möte med döden involverar min pappa, en hammare och en hoprullad papperskasse. Jag hade precis kommit hem från klassresan i sexan, och mina föräldrar undrade om jag ville höra den goda eller den dåliga nyheten först. Jag valde den goda och fick veta: “Algis lider inte längre.”
Algis, det var familjen Hörnells mest framgångsrika husdjursprojekt: en rejäl brunspräcklig algätare som under sin mångåriga livstid utstått attacker från tigerbarber, växt sig flera decimeter lång och som tack för lång och trogen tjänst var den enda av husets fiskar som förärats ett namn.
Men medan jag hängde runt på en lägergård i Västerbotten blev vår undervattenskamrat plötsligt sjuk. Mina föräldrar slogs av medlidande, och det var så det kom sig att Algis rullades in i en papperskasse medan pappa gick efter hammaren. Inte långt därefter gav det hörnellska hushållet upp sina försök till djurhållning.
Få saker är så fascinerande för mig som riktiga djurmänniskor. Ni vet, de där ungarna som med varsam hand och oförtruten entusiasm skötte vandrande pinnar och guldhamstrar, dvärgpinschrar och geckoödlor. Som hade begravningsceremonier för typ eremitkräftor – limmade ihop glasspinnar till ett kors och skrev den lilla varelsens namn i skakiga tuschbokstäver. Empatin som måste rymmas i de här personerna! Den kan jag aldrig tävla med, jag som upprepade gånger berättat historien om min ihjälhamrade barndomsfisk på första dejter.
En tjej jag följer på Youtube har hur många djur som helst – reptiler, gnagare, fiskar – men det var när hon skaffade en bönsyrsebebis som jag fastnade. När det är matdags låter hon den pyttelilla syrsan klättra upp på pekfingernageln och matar hen varsamt med bananflugor en och en. Återigen: Omtanken! Ett hjärta fem storlekar större än mitt!
En enda gång har jag släppt in ett djur i min innersta krets. Jenkins var den tjockaste katt jag träffat och tillhörde egentligen min collegerumskompis – men eftersom katter struntar i så världsliga ting som faktiska ägare var det mig han adopterade som bästa vän och säng. I två år spenderade han mer eller mindre all sin tid ovanpå mig, men en sommar när jag semestrade i Luleå blev hans ägare tvungen att lämna bort honom för gott.
Ingen hammare inblandad, men effekten var densamma. Att fästa sig vid ett djur som statistiskt sett kommer att finnas betydligt kortare tid än en själv kräver en känslomässig generositet som jag inte är säker på att jag besitter. Ska jag lägga mitt bräckliga hjärta i tassarna på typ en dvärgkanin när jag vet att den för det första sannolikt aldrig kommer att gilla mig lika mycket som jag gillar den, och för det andra kommer att dö ifrån mig så fort jag hunnit fästa mig vid den? (Jag säger inte att jag har tillitsproblem, men det kan finnas en anledning till att mina Tinderdejter aldrig leder någonvart.)
Fast alldeles gjord av sten är jag faktiskt inte. När jag i veckan upptäckte att min ynkliga citrusplanta Alfred – inte ett djur men åtminstone ett liv – inte bara överlevt min vintervanvård utan också bestämt sig för att blomma sparkade någonting igång inuti mig. Genast fick typ alla jag känner bilder på de grönvita knopparna, som vore jag en nybliven mamma vars unge precis lärt sig måla med fingerfärg. Ständigt går jag och pillar på den begynnande blomningen för att se om något hänt. Ett litet liv! I mitt hem! Jag ser en storslagen framtid för mig och Alfred – hur jag lär honom allt jag kan, och hur han när tiden är mogen tackar mig med en clementin. Inga hamrande pappor ska få sabba det här.