Fredag afton i soffan. Det är På spåret, Skavlan och Svenska nyheter som dominerar i SVT, åtminstone under vintermånaderna. De två förstnämnda programmen har nog de flesta grepp om vid det här laget, men det sista är det inte alla som ramlat in i. Det leds av en grabb vid namn Jesper Rönnbäck. En kul en, som förutom att leda olika program även tagit hem segerbucklan i På spåret tillsammans med parhästen Elisabet Höglund. Klart underbara i rutan! Och båda två med hjärnor som kittlar.
Hur som haver, fredagen den första februari uppmanade Rönnbäck både publiken på plats där Svenska nyheter spelades in samt alla tittare hemmavid att registrera sig i Socialstyrelsens register för organdonation. Och responsen blev enorm. Till och med så stor att Socialstyrelsens sajt kraschade av trycket. Tala om att väcka liv i en fråga! Så häftigt när redaktioner tänker till och får reaktioner på aktuella frågor.
Organdonation är alltid en aktuell fråga men behöver bli det än mera. Varje dag dör en person i Sverige på grund av brist på organ. Bara 16 procent av svenskarna har registrerat sig i donationsregistret. Det är ju för futtigt! Under fjolåret tog totalt 77 000 svenskar ställning och anmälde sig till registret. Men se efter Svenska nyheters uppmaning den där vanliga februarifredagen har hela 50 000 nya anmält sig, på bara ett par veckor! Hatten av säger jag.
Sverige har hittills hunnit göra drygt 20 000 transplantationer och för en tid sedan mötte jag en av dem som genomgått en.
Han heter Lars Lindqvist och lever sedan sex år tillbaka med ett nytt hjärta. Att träffa honom och veta att han inte skulle suttit där, mitt emot vid köksbordet drickandes kaffe, om inte någon annan människa svarat ja till att donera organ, var tämligen speciellt. Att vi efter vårt liv kan ge nytt liv. Att vi kan hjälpa en människa i nöd när ens egna dagar är över. Det är stora grejer det.
Att ett satirprogram som Svenska nyheter tar upp en fråga som detta är ett steg i rätt riktning vad gäller nöjesjournalistik. Och en snabb effekt gav det, utan att vara förpackat i de evinnerliga galornas format. För är det något jag gärna hoppar över i tv-rutan så är det insamlingsgalorna. De där flera timmar långa projekten med siffror som tickar, programledare som nickar och artister som hanterar mickar. Nej tack.
Att däremot som Rönnbäck med redaktion snitsa till aktuella ämnen och på en knapp halvtimma hinna både underhålla och oroa, det är snyggt ordnat.
När jag tänker på nöjes- och kulturprofiler av rang dyker ett namn snabbt upp, nämligen Tage Danielsson. Gudars vad jag hade vela höra hans tankar om Trump, om regeringsbildningar, om skid-VM, om allt. Han hade förmågan pricka in de mest finurliga idéer och tankar på endast ett par rader. Tämligen långt ifrån den som just i detta nu tecknar ned de ord du läser.
Kärnfullhet är knappast något som kommer läggas som ett memorykort intill en bild av Viktoria Berglund. Inte nu, inte någonsin. Att avrunda i rättan tid, få till något skrivet i korthet, ge ett klart och snabbt svar, inget av det där är jag. Men registrerad i registret för organdonation är jag. Alltid något!
Har en inte hunnit göra stordåd innan döden kanske man kan göra det efter den? Den som lever får se. Eller vänta nu. De som lever efter en får se.