Några timmar senare bar jag ett rovdjursslaget kaninlik från grannarnas basketplan hem till oss och frågade min sambo vars jag skulle sätta den.
Varpå hon brister ut i gråt.
Det var tydligen fel av mig.
Samt respektlöst.
Min sambo är generellt inte särskilt finkänslig. Häromdagen diskuterade vi hur vi skulle begravas och hon föreslog att jag skulle ge henne åt grisarna (det skulle jag naturligtvis aldrig göra)(det strider ju mot Jordbruksverkets utfodringsreglemente), hon har inget till övers för allmänmänskligt känslopjåsk.
Men när det handlar om djur blir det som annorlunda.
När jag slaktar tuppkycklingar så att vi ska kunna äta upp dem måste jag gömma mig i ett dolt hörn av gården så att hon inte ser mig. När jag tog grisarna av daga i fjol höstas var jag tvungen att välja en dag då hon inte var hemma. När hon ser en död kanin tänker hon på dess lilla liv och hur rädd den måste ha varit i dödsögonblicket och hur hon svikit den.
Jag tänker att det var synd att vi inte kunde äta upp den när den nu ändå skulle dö.
Det är inte så att jag njuter av att döda, det har jag aldrig gjort, oavsett om jag kokat kräftor, satt mask på kroken, skjutit ripa eller stuckit trafikskadade renar. Det är inget nöje att ta ett liv, själva utraderandet av en tillvaro är i någon mån alltid en sorg. Men ett av mina största intressen här i livet är kött, dess tillredning och förädling, jag vill skapa de bästa revbensspjällen, korvarna, lufttorkade skinkorna och entrecoterna och i det tycker jag att det ingår att lära sig döda. Det är inte bara hederligt – det är kvalitativt korrekt. För oavsett hur väl du föder upp ett djur, oavsett hur välmatat det är, oavsett hur fritt det betat och bökat – så fort djuret lämnar gården, utsätts för nya intryck och okända miljöer, så kommer det att börja utsöndra stresshormoner som i högre eller lägre – vi har generellt jätteduktiga slakterier med fin djurvälfärd i det här landet – grad förstör köttet.
De två grisarna som jag och en kompis slaktade i fjol somras dog där de stod, där de alltid stått, i varandras sällskap med människor och dofter de var vana vid runt omkring sig, utan minsta tillstymmelse till stress eller rädsla. Det är det bästa fläskkött jag någonsin ätit, jag har grillat, lufttorkat, rökt och stoppat korvar – och ni kommer aldrig att få smaka det.
Därför att det är inte lagligt.
Sverige skryter med att ha den bästa djurvälfärden i världen men i just det här fallet är regelverket direkt kontraproduktivt. För när jag, som har utbildningar i HACCP, livsmedelssäkerhet, charkuteritillverkning och dessutom både erfarenhet och vana, slaktar själv hemma på gården får jag inte ens ge bort köttet, än mindre sälja det.
Det får uteslutande konsumeras av de boende på adressen – jag får inte ens slänga spjällen på grillen när vi har gäster.
Det här strikta regelverket har om jag förstår saken rätt sitt ursprung i ett salmonellautbrott på ett helt vanligt – men ovanligt slarvigt – slakteri i södra Sverige under mitten av det förra seklet. Sant är fortfarande att illa hanterat kött kan skapa alla möjliga besvärliga, till och med livshotande, sjukdomar. Kanske behövs det ett slags körkort för gårdsslakt innan man får köra igång, men det är betydligt fler än jag som klarar av att utföra sånt här på ett säkert och livsmedelsgodkänt sätt. En lättnad i regelverket för småskaliga producenter skulle sannolikt skapa en mer resilient inhemsk livsmedelsproduktion, vi skulle sannolikt se lantbrukare skapa fler arbetstillfällen och bruka större arealer eftersom det skulle ge bättre förtjänst till producenten. Det skulle förbättra djurvälfärden och ge konsumenterna bättre produkter.
Nå, lättnader i regelverket till trots – när allt kommer omkring skulle jag sannolikt ändå skicka iväg våra djur till slakteriet.
För vem vill ha en konstant gråtande sambo?