Du kanske lyckas överleva hela långa helgen utan missöden, du kanske tror att du kan andas ut, men så en tisdagsförmiddag i fikarummet kläcker någon ur sig: ”Tog ni Kyoto på tian eller?”
Sedan ett par år ser jag alltid ”På spåret” med samma grupp medresenärer. Det är viktigare att se det tillsammans än att se det live, vilket kräver en del krångel för att undvika spoilrar. Vi har ungefär samma tittarfilosofi – samma grad av blodigt allvar, samma grad av ögonglimt – och kompletterar varandras kunskaper hyfsat. Vi är inte så hardcore att vi reser i tyst kupé, men vi tar tävlingsmomentet på stort allvar, för skriftlig statistik och håller reda på om vi ”vinner” eller ”förlorar”.
I våras firade vi finalen med ett hemgjort tåg av smörgåstårta – rälsen var lakritsremmar, det omgivande landskapet hemgjorda chokladbiskvier och bakom loket gick vagnar fullastade med vegansk skagenröra och ”stockar” av rullad salami. Sist gick dessertvagnen, dignande under karameller och frukt. Uttryckt med andra ord: ”På spåret” är ganska viktigt för oss.
I år har vi dock höjt svårighetsgraden på spoilerundvikandet ytterligare några snäpp; medresenärerna i fråga bor utomlands fram till årsskiftet, och vi har lovat varandra att inte titta på ett enda avsnitt förrän i januari. Föga anade vi vilka prövningar vi skulle komma att ställas inför.
Jag har förklarat för vänner vilket övertramp det är att, oavsett hur många dagar det gått sedan sändning, häva ur sig ett resmål utan noggrann spoilervarning. Jag har förbannat mig själv när jag obetänksamt släntrat in på Twitter en fredagskväll. Jag har bett de högre makter jag inte tror på se till att alla avsiktliga spoilare drabbas av signalfel och spårspring varenda gång de ska ut och resa de närmaste fem åren.
Ett par avsnitt in skrev en av medresenärerna i panik: det var fredagskväll och han var fast i ett hem med ett knippe syskonbarn som prompt ville se om dressinen eller första klass skulle gå segrande ur veckans batalj. Tack och lov visade sig SVT, i sin oerhörda nåd, ha flyttat programmet på grund av fotbolls-VM. Vi kunde pusta ut.
Kort därefter skulle dock även jag själv sitta i klistret. Jag tackade ja till en middag utan att tänka på veckodagen, och hushållet jag var hembjuden till kommer från en helt annan ”På spåret”-kultur än jag själv. För det första är det i deras hem kätteri att titta på programmet någon annan tid eller veckodag än när det verkligen sänds, och jag hade därför att välja på att faktiskt se programmet eller att mycket abrupt marschera hem så fort maten var uppäten. Jag valde det förstnämnda.
Det andra problemet är att de tävlar via Duoappen medan de tittar – något som i mitt hem är solklart fusk – och det är därför förbjudet att ropa ut gissningar eller tänka högt under resornas gång. Samtidigt förbjöd jag dem att tala om vilka svarsalternativ som erbjöds i appen. Ur mig slank enstaka halvkvävda svarsrop som jag inte lyckades hejda, och de som brukar hjälpa varandra med appgissningar lämnades helt ensamma. Slutresultatet: En sammanbiten timme under vilken ingen, utom möjligen Luuk och Lindström där på teven, hade kul.
Det är, som sagt, en nervslitande tid. Om jag de närmaste veckorna tackar nej till diverse bjudningar – en middag, en fest, en fika, ett julfirande – så vet ni varför. När jag om ett par månader drar på Ouagadougou på tian vill jag göra det med stor pondus och obefläckat samvete.