När är man en bra mamma?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En annan blir ifrågasatt för att hon inte vabbar (är hemma med vård av sjukt barn), utan överlåter det åt mannen.
En tredje kritiseras för att hon "bara" var föräldraledig i elva månader och sambon resten av tiden.
Själv har jag blivit kritiserad för att jag under några års tid inte tagit mig egen tid.
Så här var det för mig: När dottern föddes för fyra år sedan hamnade jag i en gigantisk kokong där bara babyn existerade. Allt annat blev fullständigt ointressant. Jag fick ångest om jag inte var med henne. Jag tränade en gång när hon var tio månader och jag hade hjärtklappning av stress. Helt icke politiskt korrekt - men så var det för mig. Så var min verklighet just då. Jag kunde inte vara utan henne det första året. För mig kändes det naturligt - även om biologi var helt omodernt när hon kom till jorden. Ibland gjorde folk någon form av ansats till att få mig ut ur huset och ha egentid. Men när jag väl gjorde något var det emot min innersta vilja och stressen kom som ett brev på posten.
Så föddes sonen och jag kunde inte heller den här gången vara utan babyn. Jag och mina två barn var som en enda kropp. En stor människomassa. Jag bestod av sex armar och sex ben och tre huvuden och tre munnar att mätta.
Återigen: Några påminde mig om begreppet egen tid. Men med två blöjbarn i huset är den så kallade egentid något som man bortprioriterar, man har liksom fullt upp med att koka välling.
Några (kvinnor) kunde bli provocerande att jag sa som det var: Jag valde bort den egna tiden för tillfället. Jag hade varken tid eller lust eller ork.
Allt har sin tid. Allt kan inte vara viktigt alltid. Man måste välja bort saker i livet.
Barnen växte och tiden gick. Nu är jag mogen för den där egna tiden och går iväg på promenader när barnen är vakna - utan dåligt samvete. Utan hjärtklappning. Med facit i hand - jag mår bra av egen tid och jag mådde lika bra utan egen tid när barnen var babyar.
Så, nu kan ingen kritisera mig för att jag inte rår om mig själv. Behöver ni kritisera mig för något annat så får ni en lista här:
1. Jag jobbar.
2. Jag reser i jobbet.
3. Jag promenerar några kvällar i veckan medan maken lägger barnen.
4. Jag reser bort på weekend med maken utan barnen.
Jag har inte minsta dåliga samvete över punkterna 1 till 4.
Notera: Hur man än vänder sig har man arslet bak. Det är bara att acceptera och fortsätta laga maten/tvätta/packa gympapåsar och älska barnen. Har man fullt upp har man inte tid att kritisera andra och den slutgiltiga domen över hur man var som mor kommer barnen med när de vuxit upp.
Det är både ett hot och en tröst.