I den här texten ska jag avhandla en av vår tids absolut största styggelser.
Ett brott så vedervärdigt att inget straff i universum kan matcha det.
Det största övertrampet en levande organism kan begå bortsett från att styckmörda ett dussin nyfödda kattungar med en trubbig plastsked. Kanske till och med värre.
Jag behöver knappast skriva er mer på näsan än vad jag redan gjort – men för övertydlighetens skull gör jag det ändå.
Detta alster ska naturligtvis handla om att bära huvudbonad inomhus.
Faktum är att det finns få saker i det här livet som får mig att koka av ilska lika mycket som att se en 14-årig snorunge ha keps (Gud förbjude) på sniskan under en matematiklektion.
Det är inte bara respektlöst – utan även osmakligt och fullkomligt historielöst.
Under riddarnas och prinsessornas tid var huvudbonaden en del av den tidigares rustning. Han, för det var så klart alltid en han, tog av sig huvudbonaden när han kom i fredliga syften. Med fredliga syften menas alltså exempelvis möten med en kvinna, situationer när man är i närheten av en fana, museibesök, middagar eller utställningar. Kort och gott tillfällen när denna karlakarl till man (som, om han levde i dag, garanterat hade kunnat backa med släp runt halva jordklotet med förbundna ögon) inte skulle hugga ihjäl någon annan snubbe med sitt svärd.
Precis som många andra både oskrivna och skrivna regler från medeltiden har också denna åldrats otroligt väl. Och det är lika busenkelt att applicera den 1397 som 2019.
Jag vill inte fäktas, kriga eller slåss. Jag kommer i fred. Därför bär jag inte min sotarmössa under frukostmötet med HR-avdelningen. Svårare än så är det inte.
Illvilliga uppviglare menar att barn som lider av neuropsykiatriska funktionsvariationer som ADHD, autism eller intryckskänslighet kan gynnas av att bära exempelvis keps i skolmiljö. Att det kan fungera som ett sätt att skärma av sig från de många intryck som uppstår i ett klassrum för att kunna fokusera på sitt skolarbete bättre.
Andra, av samma osmakliga åsikt, hävdar att barnen eller personerna i fråga faktiskt kan ha något att gömma under huvudbonaden. Synliga men från en misshandel, ärr efter en operation eller håravfall till följd en cellgiftsbehandling. Ja, det påstås till och med att det kan finnas religiösa skäl till att ha en tygbit på hjässan. Vansinnet har faktiskt gått så långt att beteendevetaren Anna Sjölund sa till Aftonbladet under 2018 att kepsförbud kan vara ”diskriminering”.
En tredje rabulist försöker göra gällande att en toppluva kan likställas vid halsband, smycken eller rent utav glasögon. Och att det därmed inte borde ses som något annat än en oskyldig utsmyckning eller i vissa fall ett faktiskt hjälpmedel.
Vilken tur att ni har mig. Jag låter mig förstås inte luras utav detta utan letar rätt på mina egna sanningar. Ni vet, det som vänstermedia inte skriver om. Och efter några minuters intensiva fältstudier har jag kommit fram till något häpnadsväckande.
En googling på ”fan vad soft det är psyka ned hela min omgivning genom att ha en sjyst sotarmössa på hjässan när man befinner sig inomhus” ger alltså inte EN ENDA träff.
Knapprar du däremot in ”mössförbud” på samma sökmotor får du betydligt maffigare 425 resultat på mindre än 0,25 sekunder. Det säger väl allt?
Om du fortfarande inte är övertygad så kommer jag nu att lägga in dödsstöten. Är du redo?
Det har ALLTID varit ohyfsat att bära mössa inomhus – och så ska det förbli. Traditioner är till för att hållas.
I rest my case.