Min mormor hade en oerhört hård start på livet. Hon bortadopterades som enda barnet i en syskonskara på tio till två tanter i Gammelstad. Mor, far och syskon blev kvar ett par mil därifrån, i Persön.
Tanterna skriver jag för det var så vi kallade dem, de två kvinnor från kyrkan som föreslog för mormors fattiga föräldrar att de kunde ta hand om ett av barnen. Föräldrarna ville väl säkert väl, men ack så fel det blev för deras lilla Märtha.
Mormor var fyra när hon flyttades bort från dem. Hon såg sin familj på håll ibland i kyrkan och minns att syskonen tittade på henne, förmodligen på de fina kläderna hon bar och på hur vackert hennes hår låg. Men mormor hade så mycket hellre varit skitig och hungrig än bortadopterad och ensam.
Mormor rymde många gånger under de tio år hon bodde hos tanterna. Hon har berättat för mig hur hon på sina små barnsben försökte ta sig fram längs järnvägen. Hon ville hem. Hon ville bort.
Vid fjorton års ålder fick hon plats på en husmodersskola i Öjebyn, sju mil från tanternas paranta hus. Där började hon ett nytt liv på egna ben, så gott det gick.
Jag har alltid sörjt mormors barndom, hur icke älskad hon blev och hur svårt det måste ha varit att förlora sin familj. För ett par år sedan frågade jag mormor om hon ville jag skulle spåra hennes syskon. Hon lät lite tveksam, visste de ens att hon fanns?
Min vän Åsa föreslog en dag när jag pratade med henne om mormor att hon kunde gå ner till arkivet på Varvet i Luleå där hon tidigare varit och letat rötter för att försöka hitta spår av min mormors syskon. Jamen gärna sa jag. Åsa är en ytterst handlingskraftig människa, så plötsligt fanns två namn, en kvinna och en man, fullt tydligt syskon till min Märtha. Jag sa inget till henne först, ville kolla hur tillståndet var med de två syskonen. Åsa spårade systern till ett äldreboende i Sörmland och brodern till en egen villa i Markaryd. Bäst satsa på honom löd Åsas råd.
Sagt och gjort. Jag minns jag skakade när jag slog hans nummer och att hjärtat hoppade till när han svarade "Ja det är Thure". Min första mening var intränad så att den skulle sitta lugn och fin:
– Ja, hej jag heter Viktoria och är barnbarn till Märtha Boström.
Hade tänkt förklara mer men Thure slängde iväg ett jubel i luren så jag behövde verkligen inte fråga om han kände till henne. Vi pratade i nästan en timme, om minnen, om mormor, om honom och om de andra syskonen. Han blev så glad höra Märtha levde för han trodde, fram till mitt samtal kom, att han var den siste som levde. Systern hade nämligen nyligen avlidit på sitt äldreboende.
När påsken kom tog jag mormor lite åt sidan och gav henne en lapp med namn, adress och telefonnummer på. Hon tittade på den och jag sa "Det där är din bror Thure, och han vill gärna prata med dig".
När mamma skjutsade hem henne den kvällen sa hon: Tänk att jag har min bror i plånboken. Min bror!
Det tog inte många dar så lyfte hon luren och ringde Thure. Därefter fick de två år tillsammans, båda var ganska skraltiga och inte kapabla resa från Piteå eller Markaryd men med en stor behållning av varandra. Mormor samlade ihop foton av sig själv och vår släkt och han gjorde detsamma. När breven med fotografier kom var det rena julafton. De var ju så lika!
Nu är mormor den sista i syskonskaran som lever. I mars fyller hon 93 år och jag älskar att fira henne. Min ofantligt tappra mormor Märtha.