I Ukraina rasar kriget för fullt och miljontals människor har tvingats fly Rysslands attack. Några av dem har hittat till Norrbotten och i veckan kunde NSD berätta en sorglig historia. De flyktingar som kommit till Boden har fått mat som jag inte ens skulle ge till hönsen. Det är mögligt pålägg och mat som barnen inte kan äta. Det är naturligtvis helt förkastligt och oavsett vem du är och varför du kommer till Sverige ska du självklart inte behöva äta skämd mat.
Det jag funderar på är följande: Vad fan trodde Migrationsverket skulle hända?
Vad jag förstått av rapporteringen så lagas och packas maten av ett företag i Kalmar. Där fryses den för att sedan köras upp till Norrbotten med lastbil (här gissar jag) och sedan distribueras ut till de olika boendena med sopbil… Nej, förlåt, skåpbil ska det stå.
Sannolikt har följande hänt. Någon gök på Migrationsverkets upphandlingsavdelning har haft jävligt bråttom. Hen har skrivit ett riktigt dåligt underlag där till exempel närhetsparametern helt glömts bort och i förlängningen har ett företag från Småland fått uppdraget att köra färdiglagad mat till Boden.
Är det ekonomiskt försvarbart?
Är det klimatmässigt försvarbart?
Är det kvalitativt försvarbart?
Det är ta mig fan inte ens nära.
Ponera att maten istället lagats i Boden, av personal som instruerats att använda så lokala råvaror som möjligt och dessutom kommunicera med de människor som ska äta den. Vad tycker ni om maten vi lagat? Vad skulle ni vilja ha? Vad brukar ni äta hemma, hur är det tillagat, vad kryddar ni med? Det är inte jättesvårt, det tar inte jättelång tid, det handlar om att behandla folk som folk och sig själv som en medmänniska.
Kök och personal finns, jag vågar garantera att viljan också gör det, jag tror att jag på lite mindre än en arbetsdag skulle kunna skramla ihop både kockar, ingredienser och chaufförer för att lösa biffen under åtminstone hyfsat överskådlig framtid. Jag tror inte att det skulle stoppa kriget. Jag tror inte att det skulle förändra Vladimir Putin. Men jag tror att mat faktiskt har en helande kraft och jag är säker på att en mätt människa är en glad människa, om än bara för några sekunder.
Tänk dig att du tvingas fly. Tänk dig att ditt land står i lågor, en främmande krigsmakt våldtar och mördar, du vet inte var dina familjemedlemmar befinner sig eller ens om de lever. Du lyckas ta dig till ett land långt bort, till en plats du aldrig hört talas om, och sätts i en lägenhet. Det knackar på dörren. Maten kommer.
Är den kass? Ja, det är vad det är. Inget att yvas över, inget att gnälla om, herre jessus, du har ju fått den och du har sluppit undan kriget... Kriget, ja. Hur är det med huset egentligen? Farmor och farfar? Vad händer med… Ja, ni fattar. Är maten bra istället kanske det åtminstone ger en stunds respit från de mörka tankarna, ett avbrott i ångesten, ett madeleinemoment och det tänker jag mig är ganska välkommet.
Under hela mitt liv har mat varit något som förknippats med glädje och firande, den är ständigt närvarande vid alla livets höjdpunkter. Jag såg nån krönika här om sistens om att man inte längre fick referera till Prousts jävla Madeleinekakor längre. Så låt mig istället prata om den tillfredsställelse som infinner sig när jag tänker på mormors blodkorv vid slagbordet i Mårdsel, den glädje jag känner när jag minns ostron i Lower East-natten på Manhattan och ångande pelmeni hos en baba i Murmansk. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här om mat. Tvärt om.
Jag tycker att vi, Sverige, Norrbotten, ska vara bättre än så här.
Åtminstone borde vi kunna ge dem ett rejält mål mat.