Mamma hade tuggat tuggummi i nio månader, något hon bara gör när hon har ett till liv i sig. Jag var hennes andra tuggummiperiod. Två år tidigare hade hon fött min bror som hade kommit ut hur stabilt som helst, mycket likt den personlighet han är än i dag. Men nu var det min tur ut och det var plattan i mattan som gällde för pappan i framsätet. Jag kan säga att det var ytterst nära jag föddes i baksätet på den röda Morrisen som for fram likt en röd fara på Sundsgatan i Piteå den fjärde december 1973. Men BB-personalen mötte upp vid entrén, körde min mor upp på bår medan far parkerade bilen. Han hann precis upp i salen innan jag tittade ut.
Inte ett ljud. Tungan ute. Stor. Blå. Kroppen lealös, inga som helst gripreflexer. Död? Nej, sinnesslö bedömdes jag. Något var fel, och efter den stunden vid halv fyra på eftermiddagen började Helvetet. Pappa har beskrivit det som ett halvår av brutal oro. Jag var inte som alla andra, det var åtminstone vad läkarvetenskapen sa. Där och då föddes min första diagnos. Läkarna trodde, ordagrant, att flickebarnet Viktoria Berglund skulle bli en efterbliven dvärg. Djävulskt gammaldags uttryck jag vet, men då är det ju snart 46 år sedan. Man slänger sig som tur är inte längre med begrepp såsom efterbliven och dvärg. Jag vill inte att detta på något vis ska uppfattas som en krönika som driver med människor vilka fötts med mentala utmaningar eller som kortväxta. Absolut inte. Men jag kan erkänna att den där diagnosen varit mitt livs bästa partytrick där jag stått 171 centimeter över havet, toppat med ett ganska galet huvud. Min bror har alltid hävdat att åtminstone det ena slog in.
Syftet med den här krönikan är att peka på hur snett diagnoser kan peka och hur förödande de kan bli för den drabbade personen och dess omgivning. Det läkarna gjorde mot mina föräldrar, min släkt och mitt lilla jag det där mitt första halvår har jag svårt att förstå och förlåta. Det togs otroligt många tester på mig, krävdes fyra vuxna att hålla i armar och ben på mig för att sticka in sprutor i mina små bebismjuka ljumskar. Man misstänkte att något var fel på bland annat sköldkörteln, som producerar tillväxthormoner, och att den stora tungan jag föddes med skulle vara tecken på någon form av förståndshandikapp. Den är fortfarande stor, men mer röd än blå. Gott så.
Den form av födsel som blev när jag kom till världen visade sig ha blivit en chock i min lilla kropp som ville ut för fort. Jag vill fortfarande alltför ofta göra saker för fort, men jag har blivit bättre på att tänka efter före. Diagnosen "efterbliven dvärg" satte dock en ton för mitt framtida liv. Jag lever under perioder i svåra kamper präglade av ångest och depression och har bilden av mig själv som en skör individ. Enormt känslig och otroligt fantastisk. Jobbigt pendlande. Jag beskrev mig en gång som oklar men underbar, varpå en vän kontrade med orden ”Som en smoothie”.
Den diagnosen suger jag på och spar till min låga och liv en dag tar slut. Då ska det serveras smoothies i stället för gravöl och alla ska få känna sig precis så kortväxta, resliga, förståndshandikappade eller smarta som de själva vill och orkar.