Ja, vad skulle man inte göra för att få ingå i en expedition som utforskar gömda rum i ett av världens sju underverk. Men nu saknas det mest grundläggande, nämligen en arkeologutbildning, så jag får bedriva mina utgrävningar på närmare håll. Som i källarförrådet till exempel.
Och det är inte det sämsta. När man bott länge på samma ställe och har svårt att skiljas från sina jordiska ägodelar och gärna drar på sig mer än man har användning för blir det med nödvändighet med tiden ganska proppat i förrådet. Men vilka fynd man kan göra!
De gamla prylarna säger inte bara en massa om familjens historia utan om modets svängningar och samhällets utveckling under en rad decennier.
Där finns kofferten som svärmors mamma packade sina saker när hon i slutet av 30-talet kom med båt från Stockholm till Luleå, där finns svärfars 24-taggare (ja inte hela älgen, men hornen) och där finns den uppstoppade hermelinen från mormor och morfars sommarstuga som i min späda barndom skrämde slag på mig med sina vassa tänder.
I en kartong modell större finns det skor. Jag må se ut som en obäddad säng i övrigt men snygga skor har jag alltid haft. Och av plågsam erfarenhet har jag lärt mig att aldrig slänga dojor förrän de faller isär. Förr eller senare blir de moderna igen. Därför finns där konstläderstövlar från tonåren på 80-talet, mammas italienska pumps från 60-talet, dotterns vita sommarskor från en skolavslutning då det var åtta plusgrader och spöregn och till och med en liten lädertingest med kardborrband som hunden hade på sig när hon gjort illa tassen.
En annan stor kartong innehåller vhs-band. Varför sparar man på dem? Vhs-spelare har väl ingen haft på den här sidan millennieskiftet men det väcker minnen av videohörnan på Draggen där vi som tonåringar hyrde b-filmer som ”Nu blåser vi snuten” 1 och 2, och ”De kallar mig Bulldozer”. Ja, ni ser ju. Utbudet var starkt begränsat i hyrfilmens barndom och man tog det som fanns.
Men allra mest säger nog ändå lådan med barnböcker. Bland klassiker som ”Kajsa Kavat hjälper mormor” och ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin” finns ”Gertrud på daghem”, en tidstypisk historia om femåriga Gertrud och vad hon gör när hon är på dagis. I en bisats nämns att nu när Gertrud blivit så stor som fem år går hon ensam till dagis. Jodå, i början av 70-talet var det ingen stor grej att släppa ut sina barn ensamma. Vad kunde hända, liksom? Ungarna kom hem när de var hungriga eller det blev mörkt, vilket som kom först. Det var ingen större fara att promenera till skolan för på den tiden var inte skolvägen full av stressade föräldrar som skjutsar sina ättelägg fram till dörren.
En annan pärla från tidigt 70-tal är den otroligt vardagsgrå ”Torkel, fem år” om pojken som bor med sin frånskilda pappa i en stökig lägenhet och bara gör helt vardagliga, småtrista saker. Det är böcker som den här som ligger bakom uttrycket DDR-Sverige.
När man botaniserar där i förrådet kommer man till två slutsatser.
Den ena är att somligt var bättre förr, annat inte.
Den andra är att man borde döstäda.