Råneälven har alltid fascinerat mig, tjusat mitt inre och fått mina drömmar att sväva bort över hisnande forsar, magiska sel och spännande skogar. För mig är älven den navelsträng som håller modet uppe och ger mig förhoppningar om morgondagen.
I höst är det exakt fyrtio år sedan jag för första gången kom till Råneå. Det blev naturligtvis ett möte jag aldrig glömmer.
Några dagar innan skolstarten packade min fästmö och jag allt vi ägde i en redan då urgammal tvåtakters SAAB. Flugspöna stack ut genom öppna rutor, vilket gjorde att hela ekipaget mer såg ut som en smällfet humla än en överlastad bil.
När vi körde över Sörforsbron intill OK blev jag andfådd av lycka, vilken älv och vilken by! Inte blev saken sämre av att jag genast upptäckte en fisk som vakade uppströms, säkert en harr på sju hekto, tänkte jag.
Dagen efter kunde jag inte avhålla mig ett fiskafänge där den förmodade harren hade setts. Sakta puttrade jag genom det tysta samhället, parkerade lite tjusigt vid OK och kutade nyfiket ner till älven.
Iklädd vadarstövlar, fiskeväst och spånkorg smög jag ut några meter, kastade och fick napp. Det var en harr och den vägde exakt sju hekto. Det var mitt livs första fisk i Råneälven och det skulle komma mycket mer. Jag bestämde mig på stående fot att här skulle jag stanna. En vacker älv, som till och med hyste intressanta fiskar, var absolut inget som stod i arbetskontraktet. Den aftonen blev det rökt harr och äggröra, tunnbröd och ett glas vitt vin. Vilken fin start det blev på min lärarkarriär.
Eftersom älven rann några hundra meter från skolan, kom naturligtvis undervisningen att bli färgad av detta. Jag införskaffade en handfull spinnspön, som alltid fanns till hands i klassrummet, därtill ett flugbindarbord med fulla utrustningar. Så här i backspegeln kan sägas att just flugbindningen lockade många av mina elever. Alltid satt det någon och band vid bordet, en efterlängtad hantering för dem som hade gjort skoljobben klara.
Några år senare kom flugbindningen även in på högstadiet, som en del av det som förr kallades för fritt valt arbete. Det gick så långt att den gruppen blev den största på skolenheten.
Det ena gav det andra och snart nog stod vi där vid älven och viftade med våra spön. Aldrig har väl så många ungdomar träffats vid stranden som under de åren.
Mitt i Råneå finns två strömfåror som bildar en ö i samhället. Strömmarna kallas för Sörforsen och
Norrforsen, mysiga flugfiskevatten mitt i byn. Det kallar jag för livskvalitet, en förmån för en ärrad bråkstake som inget annat vill än att älven ska fortsätta sitt liv som fri och obunden.
Forsarna kommer från uppströms liggande sel, förr finfina lekplatser för den storväxta Råneälvssiken, en undergrupp till den allmänna storsiken. Varje höst tog jag mina elever till dessa fantastiska platser, som i sin avgränsning har både hus och allfartsvägar som grannar.
Jag minns hur vi satt och förundrades över hur många och hur stora fiskarna var. Utan att pruta kunde vi se ett hundratal sikar som lekte.
Under mina år tillsammans med älven har tyvärr något hänt som kan vara svårgreppbart. Vi är många som har försökt analysera de nya spökena, osynliga fenomen som skrämmer.
Sikarna har försvunnit. I fjol höst såg jag en fisk, som förgäves försökte leka med sig själv? Idag är nackarna på bägge strömmarna så överbeväxta med en vattenväxt som kallas hårslinga. Dessa gör att sikarna aldrig kan nå ner till de gamla lekplatserna. De förr kala bottenstenarna är tyvärr ett minne blott.
Den osynliga angriparen heter övergödning, vilket har drabbat älven/älvarna på ett urskillningslöst sätt, greppat tag om det spröda livet för att sprida död och förintelse. Min älv mår inte bra och inte jag heller. Älven vi slogs för har fått feber.
Positivt är att laxstammen sakta men säkert håller på att växa till sig och att älvens statuts som en av landets främsta storgäddvatten fortfarande håller. Skål för livet!