"Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från havet blåser en isande, gråkall vind".
Två rader ur Ted Ströms välkända "Vintersaga" beskriver mitt just nu precis som det är – när detta skrivs. Vemodet som sannerligen fortsätter att svämma över mig efter resan de 173 kilometerna söderut den 22 december. Och Luleås isvindar som blåser rakt igenom mig även när kvicksilvret sjunkit ner under minus 30. I Jokkmokk är det stilla när kylan biter i på riktigt. Jag kommer att sakna den stillheten.
Jag kommer att sakna Porjusvägen. Min gata. Tänk att jag bodde med far på 14, växte upp på Wästfelts foto (12), bodde i min första lägenhet på 20 och stängde just igen dörren bakom mig på nummer 2. Dessutom satt jag 1989 till 1992 på Kurirens redaktion på Porjusvägen 4 och de tre senaste åren på NSD:s kontor på 16. Alla timmarna på Bio Norden, Gästis, Viklunds skor, Pihls, Anderssons pappershandel, Åströms radio, Kjells herrshop, i posthuset, hos Sport-Anders och utanför luckan på Dagnys kiosk.
Min gata.
Nåväl. Egentligen är det bara som det ska vara. Att slumpen styrt det hela på detta finstämda sätt, för en nostalgisk romantiker som jag, ger det också en extra grad av mening. För det trillade bara på mig, jag gjorde inte mycket för att påverka utan det mesta föll bara på plats. Det är förbluffande – och jag ser på det med stor ödmjukhet.
Jag kan undra varför? Tur? Vem tyckte att jag förtjänat detta? Vem slog ödets tärning så rätt, igen och igen? Som sagt, undran.
Min tacksamhet är dock större än stor. Det har varit en ynnest. Att få göra det bästa som finns, som jag gillar allra mest, på hemmaplan och där helt övervägande mötas av glada tillrop och bekräftelse. Av nyfikna frågor, av människor, av historier. Av livet.
Det är så bra som det kan bli. Jag böjer min nacke. Och ler.
Jag kommer att sakna Jokkmokk. Er. Alla. Allt från Nyborg till Lommen och allt runt – och ikring. Från Vuollerim till Porjus. Till och med Avrättsbacken (avskydd efter fotbollsträningens intervaller). Det nära. Det enkla. Det omedelbara. Känslan av att faktiskt höra hemma någonstans på riktigt i denna värld av förvirring, feghet och fusk.
Och hemma finns kvar. Även om det är borta. Det är fortfarande min känslomässiga hjärteplats, marknadsvimlet.
Värmen i kylan. Det är mitt Jokkmokk.
Om jag har satt punkt? Nej, inte alls, bara för nu.
Fotnot: Ludvig Wästfelt har gått i pension men kommer fortsätta skriva för NSD.