Min mentala träning är inledd
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det blir inget träningskort i år. Snåltarmen har talat och inköp av kort sker istället efter nyår. Efter tomten har kommit och tömt plånboken. Efter att överkonsumtionen lagt sig och de förhatliga nyårsraketerna tystnat. Då, i januari, när snön gnistrar, när gröten är slut, när hela 2009 ligger framför en, när en ny lön landat på kontot, då ska jag som tusentals andra köa till gymmet och ge mina pengar i utbyte mot ett årskort.
Mitt nyårslöfte ska bli att masa mig dit och det löftet ska jag hålla. Pronto. Bestämdo. Absoluto.
Fram till dess ska två saker ske;
1: jag ska promenera. Det är gratis. Jag har skor. Jag har tjocka kläder för att stänga kylan ute. Jag har tid. Jag har en smula motivation och den smulan ska jag skrapa jag ihop för att ta mig utanför dörren.
2: jag ska omprogrammera min hjärna. Jag ska sluta tänka att jag är en soffpotatis de lux. Jag ska tänka att jag är en äkta piggeLina med rosenröda kinder och ett hjärta som slår friskt och fräscht. En sådan där nyponros i norsk kofta och flätor. Precis sån. Jag ska bli en skön hurtbulle med störtmotivation till ett liv i rörelse. Man kan lura sin hjärna. Det går. Det kallas mental träning och min mentala träning är inledd.
- Jag är en piggeLina, jag är en piggeLina, jag är en piggeLina.
Men varför i hela världen ska man röra på sig då när soffan är så skön på kvällen? Jo, det låter pretentiöst och så, men för barnens skull.
Efter att ha skrivit artikel efter artikel om familjers hälsa till serien vi nu kör, så inser jag att barn gör som sina föräldrar. Så vill jag ha barn i rörelse, gäller det att stätta igång sitt eget kroppstempel och inte låta blodomloppet korkas igen. Jag vill att barnen ska se sin mamma som en pigg aktiv mamma. Inte en trött, grå och flåsande mamma. Jag såg toppform med Blossom Taiton och tycker hon är störtskön. Tänk att bli ett sådant kraftpaket.
Men som sagt. Just nu måste jag ta i från tårna för att motivera mig själv. I går misslyckades jag och tog bilen istället för att promenera. Bad om en spark i baken av maken och han gav den.
En träningsdagbok. Där ska jag på heder och samvete skriva ner alla promenader och när jag ljuger för mig själv, ska jag slå upp boken. Där ska jag se svart på vitt hur många steg jag har kvar till den där nyponrosen med flätor som är ett riktigt kraftpaket.