Lina Norberg Juuso: Min kropp förråder mig väldigt mycket

Vi vara icke i symbios. Min kropp lefva inte 2010, min kropp vara tidslös och är så hormonell att det är genant. Kroppen vara omodern och inte alls anpassad för sedvanligt liv i nuvarande tidsålder.
I denna tid när kvinnor och män skall vara likadana och kön bara antas vara en social konstruktion i vissa kretsar. Min kropp är väldigt lite man. Väldigt lite social konstruktion. Är istället väldigt mycket kvinna och väldigt mycket urmoder.
Varje månad får jag ryckningar i livmodern som signalerar tydligt och klart att nu är det dags för älskog och befruktning. Gifva mig en liten gullig spermie. Det är ägglossningstider och det kan konkret översättas till vill-bli-gravid-tider.
Nu är det dags tycker kroppen att åter blifva hafande quinna med breda höfter, feta lår och ådriga bröst och mjuka röda gulliga kinder. Prinskorvsfingrar och en tyngre andhämtning och vaggande gång. Hela kroppen skriker ja ja ja och man blir extra fin fru med extra fina underkläder så där på ren drift allena. Men stopp och belägg.

Jag resonerar tydligt och klart med min kropp, intellektuellet talar om för kroppen att nu finns redan två barn i kedjehuset, en odräglig hund som blev hämtad efter beslut i ägglossningstider och så är det jobb och mycket mer orkar jag inte.
Graviditet och sedemera en näsa till i det här huset vore att spänna bågen allt för högt, att be om för mycket. Att utsätta sig för mer stress, mer arbete och nej, jag känner att det orkar inte mina späda axlar och svaga själ. Jag hör ju hur torrt och kärlekslöst och byråkratiskt det låter när kroppen vill idka avknoppning. Men jag är inte superkraften personifierad, jag är, om vi ska tala klarspråk här, rätt sliten trots mina ringa trettio år. Att arbeta och ha barn och ingen naturlig avlastning i vardagen är ett prestationslopp.
Jag har andan i halsen och hjärtat i magen och ingen kroppsdel är för övrigt där den ska vara. Jag har inte tillräckligt med riksdaler till vare sig barnflicka eller annat husfolk och det beklagar jag emellanåt. Jag vara icke Madickens mor som får åka på båtutflykt med tvättade barn och matkorg som husan packat.
Tänk ändå vad skönt med skurande toaletter en fredag eftermiddag och jag har inte gjort såpasaneringen själv! Då kanske  -  säger jag till kroppen - då kanske du skulle fått din lilla spermie som kanske blir en vacker baby, men nu är verkligheten som den är. I romantikens värld är babyn rosa, i verklighetens värld är baby visserligen rosa, men lägg till bajsblöjor, kolik, BVC, läckande tuttar, äktenskapliga gräl och avslag.

Men kroppen fattar fortfarande ingenting.
Varför bara föda två barn, när man säkert skulle kunna klämma ut åtminstone fyra till? Eventuellt även en femte som blir allas gullegris.
Det är ju så underbart härligt att göra barn, att föda barn, att amma barn. Stopp! Säger jag till kroppen. Har du glömt? Det blir inga fler barn utan att modern själv lägger sig ner och skriker a la hysterika. Tröttheten. Man blifva sorgsen av för mycket vakenhet och man gråter mer än man någonsin gjort förut. Men ändå, ändå. Om jag icke skulle yrkesarbeta?
Jag drömmer mig tillbaka till bondesamhället och romantiserar en stor barnaskara och hemarbete med blommigt förkläde. Åh vad jag skulle sätta surdegar, silla sill och såpa trägolv och torka snornäsor och sätta på gubben riktigt rejält i höhalmen en gång i månaden när livmodern säger: Hej här är jag!