Jag tänker på Dagerman och “Varning för hunden!” när jag läser att Luleåföreningen Vilda kidz bett den förälder som röker, snusar eller dricker alkohol att låta bli att anmäla sig till föreningens julhjälp. De föräldrarna borde sluta och prioritera sina barn, säger föreningens företrädare i en intervju med NSD, och därför behöver de inte föreningens hjälp.
I samma intervju kommer exempel på handlingar som gör en förälder olämplig som julhjälpsmottagare: att köpa en flaska vin till fredagen eller röka ett ciggpaket om dagen. En flaska vin i veckan! De kunde väl titta upp i himlen och gapa när det snöar om de nu tvunget ska fukta strupen. Jag raljerar, det vet jag, men:
Jag tänker på rykten om att någon som sitter med pappmugg utanför Coop setts med en svindyr mobiltelefon, eller om bidragstagare som sitter och håvar in kosing fastän de hade kunnat få jobb lätt som en plätt. Om vi intalar oss att människor runt oss fuskar eller felprioriterar behöver vi inte ta deras lidande på allvar.
Jag tänker också på den hypotetiska unge som hade kunnat få julklappar eller gran i år, men som blir utan eftersom pappa eller mamma luktar cigarettrök eller för att det står dunkar med hemjäst vin på toaletten. Behöver det barnet verkligen ytterligare en anledning att skämmas över sin hemsituation.
Att peka på just cigaretter som förkastlig konsumtion – bland allt dumt som folk, rika som fattiga, lägger pengarna på! – får för mig en särskilt unken association med tanke på att människor med lägre inkomst och lägre utbildning röker i betydligt högre grad än de med högre socioekonomisk status. Jag kan inte låta bli att tänka på farsan och hans sorgkantade snusifingrar, eller hans sommarcigariller i en brassestol i stugan. Eftersom min familj haft råd med det vi behövt ser ingen pappas prillor som ett bevis för hans bristande moral, utan som ett personligt val.
Jag förstår att Vilda kidz behöver prioritera bland behövande familjer om efterfrågan på klappar och julgranar är större än utbudet. Jag förstår om det kan kännas övermäktigt att som enskild förening översvämmas av förfrågningar om hjälp; i mitt drömsamhälle skulle inte en enda förälder behöva vända sig till en organisation som Vilda kidz för en dräglig jul. Det står också föreningen fritt att ge sina klappar till vem som helst; så vitt jag vet har de ingen plikt att skipa millimeterrättvisa. Men det står mig fritt att tycka att gränsdragningen, åtminstone så som den formulerats nu, dryper av klassförakt.
En del av mig kan tänka att det är en enkel utväg; det vore onekligen praktiskt om det fanns drivor av föräldrar som bara behövde avstå från fredagens vinare för att ungarna ska kunna få ett Playstation 5 under granen. Eller om allt som krävdes för att en missbrukande förälder ska spola kröken är en vass pekpinne från en välgörenhetsorganisation.
Stig Dagermans allra sista rader följer den värmländska fattigvårdsordförandens tankebana till sin yttersta gräns: ”Något måste beslutas: / Hundarna skjuts! Inte sant? / Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, / så spar kommunen en slant.”