Ola Gustafsson: Min art är snart endast museal

Jag är en dinosaurie. Jag är en modern version av en urtids- och härskarödla. En Rockus Gitarrus Viftus Phallos Symbolus Impus på Brudus Rex som snart möter sin Krita/Tertiär-gräns. Jag skriver inte detta i något som helst martyrskap utan konstaterar bara den verklighet som råder. Det är populärkulturell Darwinism och en logisk förlängning av människans obevekliga drivkraft för att utvecklas. Min art kommer snart att börja nicka meteorer och några generationer fram är vi blott en museal angelägenhet. Nedmonteringen av rocken sker i en allt rapidare takt och om du motsätter dig detta påstående är du förmodligen mellan 35-65 år gammal, har en ödleformad kropp och tycker att Ron Wood ändå har något i sina oljemålningar.

Urfasningen av rocken är uppe i full motor och jag är av uppfattningen att det är i sin ordning. I en tid då generationsklyftorna håller på att suddas ut och vuxna gör sen revolt mot tidigare generationers syn på hur man bör klä sig, föra sig och vara rent allmänt, kan jag gå mot det reaktionära och längta efter att se klassiska generationsklyftor blomstra. I den meningen menar jag på att det var bättre förr.

Lite gammelmodigt, jag tycker att ungdomen ska förakta vuxenvärlden och vuxna skall svara med att förfasas. Då jag själv är förälder är detta givetvis ett emotionellt tveeggat svärd, men jag står till fullo för denna åsikt. Detta ingår i en ung människas frigörelse, och det klär skott för de formativa år som till fullo måste genomlevas i en privat fredad sfär. Det är klart att jag finner en sorg i att den musik jag formades av ligger på långvården men det säger mer om min sorg över att själv åldras.

Lou Reed sa en gång: ”Jag älskar demokratin med rock n roll. Vilken idiot som helst kan lära sig en Lou Reed-låt inom fyra till fem minuter”. Citatet går alldeles utmärkt att applicera på musikscenen av idag. Demokratin i den musik som skapas bland kids idag ligger just i att den är oakademisk, tillgänglig för alla och i det närmaste gratis. Crackade musikprogram, crackade pluggar, ett par lurar och en laptop. Det är trolltider direkt. Vilka ”idioter” som helst kan bli ett SHM eller varför inte en Deadmou5 som adekvat konstaterade (till alla rocködlors förtjusning) ”We all just hit play” under DJ-debatten.

Förutom DJ-kulturens frammarsch håller hiphopen till slut på att bli riktigt stor i Sverige. Den säljer och toppar listor vilket ger skivbolagen anledning att vända sina isbrytare mot detta fenomen. Hiphopen kommer bara att växa och växa för att sedan en dag blomma ut i total elefantiasis och förvandlas till en pinsamhet för den generation som följer. Detta är en cyklisk verksamhet, och den kan inte påverkas med vad du vet idag. Historiskt sett har det alltid ploppat upp nya oförutsägbara ungdomskulturer som förändrat medialandskapet.

Jag tänker inte gå in i en penibel kris och börja rappa över brostep-beats på grund av detta men jag har funnit en ny glädje i att lyssna på musik idag. Jag ser framemot att inte fatta något när mina barn börjar finkalibrera sin musiksmak. Jag ser fram emot att vara pinsam men framförallt ser jag framemot att få höra något jag aldrig hört förut.