Platsen heter Monteglia och ligger strax norr om Cinque Terre i Ligurien vid Italiens västkust. Rakt söderut ligger Korsika som svagt kan skönjas vid siktigt väder, om man bestiger något av de berg som omger staden. Det är osäkert om Evert Taube på sina upptäcktsfärder i Ligurien någonsin besökte just dessa trakter men hans Fritiof i Arkadien skulle mycket väl kunna ha skrivits på Café il Centrale, som ligger precis nedanför vår balkong och där detta skrives emedan man här har WiFi öppet för gästerna.
”På Colla Bellas höjd där geten skuttar och glesa furor skuggar ginst och sand, där finns en grön oas, en äng som sluttar ner mot en vindal och en palmklädd strand…”
Så sent som förrgår besteg vi en av dessa kullar och jag kände det som om Evert gick före som ciceron. Upplevelsen är svindlande när man traskar på den smala vindlande vägen utmed bergssidan. Djupt ner i dalen ligger den lilla staden med sina urgamla kyrktorn och smala skuggiga gränder. Längs med berget klänger sig olivlundar och små vingårdar fast i den torra men bördiga jorden. Havet långt under oss ligger där mäktigt som själva sinnebilden av tillvarons oändlighet. Just denna dag stormar det lite lätt och vi kan se hur bränningarna reser sig mot klipporna nere vid hamnpiren.
När vi återkom från promenaden upptäckte vi att vi hade fått besök av en objuden gäst. Vi hade lämnat balkongdörren öppen och inne i vårt sovrum befann sig en liten svart gynnare som förtvivlat försökte hitta vägen ut. Ganska så bryskt hjälpte vi iväg honom, han hade lagt ett antal visitkort på vår säng men i övrigt betett sig civiliserat och vi förstod nu vem det var som på sista tiden hade rumsterat med våra blomkrukor på balkongen i idoga försök att luckra upp jorden efter den gångna vintern. Min hustru förstod den fina piken och igår gick hon till marknaden och inhandlade färsk blomjord och planterade om grönskan. Jag inbillar mig att koltrasten nu sjunger lovsånger i palmen utanför vårt sängkammarfönster.
I natt hade jag svårt att somna om efter det sedvanliga uppstigandet klockan 04.00 och började fundera över vår svartfjädrade hjälpare. Varför utgår jag från att han var en han, frågade jag mig själv. Med tanke på hens husliga insats var hon väl troligare en hon. Alltså inte en koltrast utan en pigtrast. Undras om man kan få ut rutavdrag på hyran spekulerade jag i min nattliga förvirring. Men så slog det mig att jag läst nånstans att honan gick mer i grått. Typiskt.
Och så detta att vi ville ha iväg henne med sån fart. En liten svart en med gul näbb som kan sjunga. Om det varit en vacker vit duva, sådan finns också här omkring, hade vi då varit lika måna om att bli kvitt den? Ja, kanske. Den hade måhända flugit ända från Nordafrika där på andra sidan böljorna de blå…
En sak var jag emellertid alldeles säker på innan jag äntligen somnade om: Vi har rejäla behov av individer av alla de slag i vårt stora glesbefolkade, skogrika, mineralrika, vattenrika, snörika, penningrika, vänskapsrika fädernesland. Vi behöver dem inte minst för att påminna oss om vår mänsklighets ansvar. Det kan inte skjutas upp eller tas på avbetalning. ”Just nu är det vi som är mänskligheten”, skriver Bertolt Brecht. Så sant.
Evert låter sin Fritiof avsluta visan med: ”Men darling vi har ändå samma anor! Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor! Oh, darling happy days are here again!” Detta måste få gälla inte bara i Ligurien utan även i Svedala, Sölvesborg och Korpilombolo.