Glutenintolerans är otroligt lättskött, det finns sällan något att klaga på, och hur som helst minns jag knappt ett liv innan glutenfriheten. Men nu – nu kan jag faktiskt inte vara tyst längre.
Celiakin upptäcktes när doktorn kikade in i mitt tarmsystem och konstaterade: glatt som en skridskobana! Mitt immunförsvar, övertygat om att gluten är ett gift, hade duktigt ätit upp otaliga kvadratcentimeter tarmludd – de fingerliknande utväxter som hjälper tarmen att ta upp näring – i försvar mot varenda makaron och fullkornsmacka som dykt upp. Åtminstone är det så jag förstått saken.
Sedan dess har det nästan bara blivit lättare att vara glutenintolerant. Där jag ägnade barndomen åt att drömma om pizzeriapizzor är glutenfri botten numera standard på de flesta kvarterskrogar. Och medan barndomskompisarna spottade och fräste om de fick i sig minsta vetefria kaka är glutenfrihet sedan flera år ett säljargument.
I viss mån har framstegen förstås kommit till ett pris. Det finns en vida spridd föreställning om att glutenfria produkter i sig skulle vara nyttigare, och det är inte alltid jag orkar rätta missuppfattningar. Somliga restauranger har därtill blivit så glutenkunniga – eller rädda för att göra fel – att jag ibland har svårt att få beställa den mat jag vill ha. På en finkrog i Luleå försökte jag förtvivlat och förgäves förklara för en kock att jag kan äta glukossirap, som Livsmedelsverket fastställt är glutenfritt. Men jag håller till godo, håller tyst. Knaprar lyxiga fröknäcken, doppar glutenfria vegetariska nuggets i currydipp och slevar i mig mängder av glutenfria havregryn – tre matupplevelser jag aldrig kunnat föreställa mig som barn.
När kyldiskens färdigsallader allt oftare har pasta i botten äter jag det översta lagret och kompletterar måltiden med hårdbröd. Jag tog bulgurvurmen med jämnmod när den kom, äter snällt runt den lilla solgula högen på tallriken. Får jag en glutenfri “hamburgare” där brödet bytts ut mot ett halvt huvud isbergssallad tuggar jag i mig. Att en glutenfri livsstil numera kopplas samman med vegankost och raw food är helt okej, fastän det innebär att det halvtrista glutenfria alternativet chokladbiskvier på många kaféer bytts ut mot ännu tråkigare dadelbollar.
Jag har hållit tungan i styr när hippa burgarhak börjat doppa sina pommes frites i tempurasmet innan de friteras. Och när jag upptäckte hemligheten bakom brunchrestaurangens fluffiga omeletter – en skvätt pannkakssmet! – tog jag det med jämnmod. Tunntarmen må ha blivit len som nyspolad is, men den återhämtar sig.
Men så. Det var en vanlig jobblunch mot slutet av vikariatet, jag hade ätit mig igenom nästan hela matutbudet runt redaktionen och blicken föll på den nedersta hyllan i affärens kyldisk: färdiga pokebowls. Pokebowls är ett tryggt alternativ för en glutenmage – ris, garanterat ofriterad fisk, grönsaker, soja och kanske någon smaksatt majonnäs. Men halvvägs till kassan noterade jag ett ord på etiketten: risoni. Pasta, förvisso risformad, i en pokebowl.
Så här kan det faktiskt inte få gå till.
Därför tar jag nu bladet från munnen. Ni har kämpat på vid rodret, glutenätare, men uppenbarligen klarar ni inte av att hantera det ansvar som följer med ett felfritt matsmältningssystem. Nu är det krig mellan er och mig. Och framtiden, vill jag säga er – som har lätt defekta tarmar – är mjuk som överkokt majspasta och ljus som Sempers glutenfria mjölmix.