Men av någon outgrundlig anledning så fick jag för mig att googla vad favoritkaramellen innehåller, herregud så god den är, precis innan jag skulle åka iväg och stilla suget med en rejäl påse. Det skulle jag givetvis inte gjort. Ursäkta språket nu – men satans helvete.
För det går liksom inte att tända om och njuta när man vet att det är torkade löss man smaskar i sig. Jepp, så är det. Du kanske gillar de röda Ferraribilarna? Lus. Kanske föredrar du klassikerna Gott & Blandat, Ahlgrens bilar eller hallonbåt? Lus, lus och lus.
Håll koll på E120 i innehållsförteckningen, en vackrare omskrivning av torkad, krossad lus. Det finns överallt.
Ju mer jag kollar upp det desto värre blir det. En annan favorit, Polly, innehåller sekret från ett annat luselände. Vad är det med dessa löss som vi bara måste ha? Snart kryddar man väl köttet med grannens rostade flatlus.
Vilken härlig verksamhet, förresten. Någonstans sitter det alltså människor som har som uppgift att föda upp löss så att svenskarna ska få sitt godis i rätt färg. Jag ser framför mig dessa luscowboys driva stora lushjordar fram över vidderna. Yiihaa! Med lasson gjorda av tandtråd fångar de in dem, en efter en, innan de går vidare till slakt, torkning, krossning för att sedan skeppas till den sötsugne svensken som är så mån om färgen på sitt godis.
På riktigt: Finns det verkligen ingenting annat som kan färga godisarna röda? Inte en endaste liten röd växt?
Jag bär nu på en påse godissaknad av stora mått. Aldrig mer kommer jag få äta min favoritgodis, ty min konsumtion av lus är härmed över. Det ska vara om tillverkaren får för sig att byta ut den oerhört saftiga ingrediensen torkad krossad lus mot något annat men jag läser att lusmjölet fått en nytändning och används allt oftare. Hellre krossad lus än syntetiska grejer, tydligen. Visst, jag kan köpa det argumentet men kasta i en rödbeta eller VAD SOM HELST i stället då.
Men vad vet jag, lus kanske är det enda i hela världen som kan ge godis en röd nyans. Det verkar så.
Sen har vi gelatinet som finns i mängder av godis. Nedkokt djurhud och ben som tydligen bara måste in i godiset också. Känns också rimligt.
Att börja bry sig om vad man sätter i sig är bara en av många saker man börjar fundera på när åren läggs på. Saker som ansågs som positiva i yngre år har kommit att bli kraftigt negativa.
Hotell är ett annat exempel.
Det som kändes spännande, lyxigt, kul och lockande en gång i tiden känns nu skabbigt, äckligt och mer som ett nödvändigt ont.
För att inte tala om badhus. I unga år ett sant nöje, i dag ett miserabelt måste. Om det inte var för att barnen måste lära sig simma hade jag aldrig satt min fot i ett badhus mer.
Ett företag i Kanada undersökte 31 simbassänger och gjorde 250 tester innan de presenterade sitt resultat.
I en normal bassäng av den storlek som finns i Luleå så finns det alltså cirka 75 liter urin – bland annat. Jag när inga förhoppningar om att svenskarna är renligare än kanadensarna så när jag drar iväg med ungarna till badhuset så gör jag det med vetskapen att vi nu ska simma runt i kiss. Härliga tider. Mängden är givetvis en droppe i havet men ändå: Vi simmar i kiss. Du också.
Ibland måste man kravla sig ner i barnpoolen för att rädda livet på ett barn eller nå´t. Vilket straff. I mina ögon hade domstolar kunnat utdöma tio dopp med kallsup i barnpoolen istället för fängelse. Då skulle nog brottsligheten sjunka. Alternativet är att dömas till att besöka offentliga toaletter – även om det går att argumentera för att barnpoolen är just en sådan.
Ibland tvingas man av naturliga skäl in i denna toalettstyggelse till mänskligt rum. Med småbarn är det ett minfält som måste undvikas. Det kastas kläder på golvet precis bredvid toaletten, det ska sittas på pissiga toalettringar och efteråt sugs det på tummar så det står härliga till hos den lyckligt ovetande ynglingen.
Nåja, det ordar upp sig med tiden.
Bacillskräck, säger du? Inte alls. Absolut inte. Snarare sunt förnuft sprunget ur livserfarenhet. Jag har med årens lopp helt enkelt lärt sig hur vidriga människor kan vara.
Ja, vi äter ju till och med löss.