Jag brukar inte ha särskilt höga förväntningar på sommaren.
Jag vet hur det brukar bli i slutändan. Det är samma visa varje gång.
Halvsoligt och nästan-varmt i en vecka. Då är det solnedgångar i Instagram-flödet, det dricks öl på uteserveringar och vallfärdas till badstränder.
Resten av juni, juli och augusti får man tillbringa under paraplyet iklädd både dunjacka och långkalsonger. Och sen har det blivit första advent innan man ens hunnit börja snegla på surströmmingsburkarna.
Men jag är helt okej med det nuförtiden. Jag har insett att det enda sättet att överleva en svensk sommar är att mentalt förbereda sig på ett tre månader långt arbetsläger i Sibirien.
Då kan man bara bli positivt överraskad om det – mot all förmodan – skulle bli en och en halv vecka av det vi inbillar oss är högsommarvärme.
Kalla det ett ”life hack”, kalla mig för pessimist eller geni – mig kvittar det. Jag vet bara att det här tankesättet är vad som transporterar mig genom sommarmånaderna.
Covid-19 däremot. Det fanns inga mentala övningar i världen som kunde preparera mig på hur det skulle påverka sommaren 2020.
Förutom det ovan nämnda eländet skulle alltså lunchbufféer, barer, idrottsevenemang och allsköns allmänna sammankomster begränsas och, i vissa fall, totalt läggas ned.
Självklart går hälsan först. Jag som alla andra tycker att det sista vi ska göra är att överbelasta vården eller smitta våra äldre.
Men det betyder inte att jag inte kan gnälla över vilket helvete livet är nuförtiden.
Coronaviruset tog mig hela vägen till depressionsruinens brant. Fast det som fick mig att självmant hoppa rakt ned för stupet var inte någon pandemi.
Eller så är det precis vad det är. Det jag syftar på är någonting som inträffar en ziljard gånger i veckan så här års.
I vanliga fall är det fruktansvärt. Men givet det rådande världsläget har det blivit formligen OUTHÄRDLIGT.
Alla vet förstås redan vad jag menar. Jag syftar naturligtvis på den oproportionerliga haussen kring svenskodlade jordgubbar.
Som om det inte vore nog med att man konstant ska tvingas umgås utomhus och, med ett påtvingat leende, låtsas att solen värmer samtidigt som man egentligen förfryser halva arslet. Nu kan man alltså inte ens bedöva bedrövelsen genom att äta sin favoritlunchbuffé dagen efteråt.
Och lägg sedan till att man ska behöva lyssna på alla dessa kärleksförklaringar till våra fantastiska svenska jordgubbar. Nej, jag orkar inte längre.
Låt oss klargöra något en gång för alla:
Det är ingenting speciellt med dem.
Läs punkt ett igen.
Jag är inte dummare än att jag förstår de positiva effekterna av närodlat. Det är klimatsmart och stöttar i vissa fall även lokala näringar.
Jättebra!
Men det väger tyvärr inte ens nästan upp för det eviga tjatet. Folk blir i det närmaste besatta av satan så fort en svensk jordgubbe äntrar deras synfält.
”ÅH, SÅ GOTT MED SVENSKA JORDGUBBAR!”, vrålar någon.
”MEN VISST ÄR VÄL ÄNDÅ SVENSKA JORDGUBBAR DET BÄSTA? VISST!?”, skriker en annan med något uppenbart psykopatiskt i blicken.
Och om du inte håller med dem så gör du det med livet som insats.
Men nu har jag fått nog. Jag tänker inte dras med det här vidriga beteendet längre.
Jag har bestämt mig för att svära i kyrkan, ta bladet från munnen och krossa er världsbild i en och samma mening. Jag ska berätta något som alla ni sektmedlemmar valt att blunda för sedan urminnes tider: Belgiska jordgubbar smakar EXAKT likadant.
Så! Nu sa jag det. Varsågoda att lyncha mig.