Visst, vi delar alla den uppenbara förmånen av att i stora drag ha fördelaktiga utseenden. Men vi fyra går också exakt samma tuffa kamp på varsitt håll.
Vi blir hånade, utskrattade, får utstå spott och spe och behandlas som om vi vore smittade av spetälska på 1800-talet.
Vi vägrar att acceptera den verklighet som råder – men vi kommer aldrig att ge upp.
Vi är män med tveksam ansiktsbehåring.
Arketypen av en vuxen karl ser, i allmänhetens ögon, ut ungefär så här:
En skarp käklinje, fylliga ögonbryn, en mörk och myndig stämma, svällande muskler och framför allt ett buskigt, rejält helskägg.
På en bra dag uppfyller jag inte ett enda av de ovan nämnda kriterierna. Och på en dålig kan jag inte ens nämnas i samma krönika som dem.
Den bittra sanningen är att min haka, hals och mina kinder är så glesbebodda av strån att de får Murjek att framstå som en pulserande storstad.
Mitt ”skägg”, eller snarare min avsaknad av det, är min stora sorg i livet.
Det kan härröras hela vägen till min barndom. Ända sedan låten ”Danger Zone” släpptes i mitten av 80-talet har jag drömt om att klä mitt anlete i ett riktigt Kenny Loggins-skägg.
För varje mustaschlöst år som passerade efter det intalade jag mig själv att: ”Vänta lite till bara. Ha tålamod, Max - nästa år kommer det”.
Men åren gick och ansiktsbehåringen uteblev. Så här kunde det inte fortsätta, tänkte jag.
Därför bestämde jag mig för att göra det enda rätta och ta saken i egna händer.
Jag dansade skäggdans (som regndans fast för, tja, hår i ansiktet), sov på rygg för att inte skada hårsäckarna, beställde hem skäggpiller från tvivelaktiga japanska hemsidor, ägnade mig åt ansiktsmassage och smorde in mig med allsköns krämer. Men INGENTING fungerade.
Jag var förkrossad. Varför straffades jag på det här viset? Vad hade jag gjort för att förtjäna det här brutala ödet? Varför just jag?
Det är först på sistone, flera år senare, som jag insett att ölandskapet som sporadiskt växer fram kring min näsa och mun också är en välsignelse. Det har i mångt och mycket format mig till den snart 29-årige man jag är i dag.
Vi skägglösa snubbar är ett speciellt släkte. Vi tar ingenting för givet och fick tidigt lära oss att vi måste jobba hårt för att nå framgång.
För varje strå som aldrig sett dagens ljus har vi knutit näven i fickan en extra gång. För varje hånfull kommentar om våra mopedmustascher har vi tänkt att ”vi ska minsann visa dem”. För varje utebliven rakning har vi dragit ett nytt streck på väggen och räknat ned dagarna.
Vi skägglösa snubbar har en tyst överenskommelse mellan varandra. När vi ser en av våra egna på stan räcker det med en liten nickning och ett snett leende. För vi vet.
Vi vet att kampen fortsätter. Vi vet att vi kommer göra allt i vår makt för att nå det ultimata målet.
Nej, vi kanske aldrig blir några näringslivstoppar eller får några utmärkelser. Vi kanske aldrig kommer att hyllas på diverse galor eller uppmärksammas i medier för våra ändlösa framgångar. Men vi kommer tamejfan inte att ge oss.
Därför är det utan en uns av ånger i min kropp som jag skriver följande mening inför hela Norrbotten: Mitt namn är Max Wiik och jag har lika bra skäggväxt som en sjuårig sängvätare.
Och vet ni vad? Jag fick precis ett nytt tips.
Det ska tydligen fungera att badda ansiktet med urin, morgon och kväll, för att stimulera skäggväxten.
Skam den som ger sig.