Det är alltid enklare att som utomstående betraktare att ha synpunkter om Jokkmokks marknad. Det är nästan som alla vi/de som plötsligt blev experter på en pandemi, som ingen tidigare upplevt och på vaccin, som genom alla tider botat de mest rysansvärda sjukdomar. I Jokkmokk råder förvirring just nu.
Jokkmokks marknad är gammal som gatan och den har också hjälpt till att ta oss infödda och inflyttade ur den långa vinterns mörker och kyla, lättare sömnsjuka och eventuellt mildare depression. Den kommer med ljuset, vi firar nyår. Före marknaden är över, nu väntar efter marknaden. En vaccination. Ett uppvaknande. Varje år. Varje februari.
Men inte nu. För nu blir det ingen marknad. Två tidigare outtalade ord, onämnbara i över 400 år. Förvirring.
Nej, det är inte synd om oss. Världen gråter i en krissituation och ett förlopp där döden är fullständigt närvarande varje minut på dygnet. Så om vår marknad försvinner en gång så är den, törs jag skriva det, tillbaka om ett år igen. Då får vi alla fira dubbelt med de som inte finns med oss längre i vördsamt minne.
Nej, det är inte synd om oss. Men visst är det konstigt. Jag gick omkring lite på samhället i går, det var en besjälat vacker förmiddag, blå himmel, en blek sol, vindstilla. Men det fattades något, det fattades massor. Jag upplevde en märklig känsla i magen och försökte känna efter lite extra och förstod att ljuden har en lika stor, kanske ännu större, del i marknadsupplevelsen som lukter och smak.
Det knökades inte med traktorer, inga lastbilar krånglade sig fram. Inga elare hackade snö och is i parken, inga stånd knackades ihop, inga staket slamrades upp, inga kartonger revs och inga knallar stod och hojtade mellan varandra efter Storgatan.
Onsdag är invigningsdag. Då ska det dofta grillad korv och fackelolja uppblandat med det karakteristiska trampet av många, många fötter i snö och på grus, mumlet av uppsluppna röster. Vimlet. Människorna.
Nu är det tystnaden som råder. Pandemin gör sitt, vi rör oss mindre och vi minglar sannerligen inte alls. Jag är personligen i limbo. Marknaden fattas mig.
Vi är så tydligt präglade. Beroende. Och nu digitaliseras vi alla. Något som aldrig är gjort förut ska göras, inarbetade rutiner byts mot rutiner som inte existerar. Så jag kommer att undvika att döma, att ropa att allt var bättre förr, eller, Gud förbjude, peka på hur det skulle eller borde ha gjorts.
Vi utvärderar och går vidare. Vi lever, ljuset kommer och vaccinet är på gång. Vi firar annorlunda.
Gott nytt år!