Det är till synes helt vanliga tonåringar, oftast amerikanska, som kommer in eller inte kommer in på universitetet. Oftast kommer de in på minst en prestigefylld skola – de som misslyckas med sina ansökningar är nog inte lika benägna att visa upp sina reaktioner.
Trenden att filma sina antagningsbesked har funnits i några år, och dramaturgin är vid det här laget välbekant. De sitter själva på tonårsrummet och mumlar tröstande mantran för sig själva utifall att det blir ett nej, vilket det säkert blir. Klickar upp beskedet, slår händerna för munnen och kutar vrålande ner för trapporna: MAMMA PAPPA JAG KOM IN. Eller också sitter de vid köksbordet med hela familjen samlad, så att alla förstår samtidigt när konfettin börjar regna över skärmen. Jag vet att ett ja från Yale kommer i form av en video med guppande hundar och att Harvards nej-brev är så långt att det kan missuppfattas som ett ja. Kidsen avslutar ofta sin video med att tacka alla som hjälpt dem och säga att hårt arbete lönar sig, kan jag så kan du.
Det är ett mycket fånigt tidsfördriv. Jag hör absolut inte till målgruppen; den är av allt att döma antingen amerikanska jämnåriga som vill jämföra sig, eller 16-åringar som snart ska påbörja sin egen ansökningsprocess och vill drömma med någon annan. Mina egna CSN-lador är tomma sedan länge; jag har drömt färdigt. Ändå sitter jag där med glansiga ögon. Yale. Tänka sig.
Jag var på väg att skriva att jag inte vet vad det är som suger in mig, men det är ju inget mysterium. Det är samma sak som får en att slurpa i sig böcker i genren aka-porr – intriger på brittiska internatskolor eller innanför avlägsna murgröneklädda väggar på USA:s östkust. En väv av kulturuttryck upprätthåller elitskolornas mystik.
I enstaka glimtar skymtar premisserna bakom jublen fram. En tonåring som söker som utländsk student visar sig gå på internatskola, nämner i förbifarten att flera klasskompisar också kommit in på Princeton. En hel familj i Dominikanska republiken har radat upp sig för att öppna sonens första antagningsbesked, och den kollektiva familjepannan rynkas för att tyda texten på skärmen. Beskedet: vi kommer inte att ta ställning till din ansökan eftersom vi inte bedömer att du skulle ha råd att gå på vår skola.
”Till synes helt vanliga tonåringar” är naturligtvis relativt. Bara ansökan kostar i regel nästan en tusenlapp per skola. Ur det perspektivet känns de unga plugghästarnas uppmuntrande plattityder lite besläktade med såna där videor som sprids som ogräs på Facebook och ska föreställa inspirerande, där någon reser sig ur en rullstol och går några steg. Intet ont om att stå upp för den som vill och kan, förstås, men bilden av det enstaka undantaget – med storslagen musik till – stöttar upp fantasin om att alla i samma situation en dag ska resa sig. Kan hon så kan du!
Som inspiration har filmerna alltså ungefär samma begränsningar som den amerikanska drömmen i stort. Men som en liten tjuvtitt på ögonblick av ohämmad glädje, under en Sverigevinter som tycks vägra ge vika, passar de fint. Människor ser så underbart löjliga ut när de tappar behärskningen av lycka, de snorar och skrattar och hoppar dumt och ibland yttrar sig lättnaden som ett liksom bröl ut i luften. Jag drömmer kanske inte om tillträde till den här eliten – snarare om dess nedmontering – men visst drömmer jag om att en dag få bröla.