Av alla nyord är ”åsiktskorridoren” hyperaktuell i svensk idédebatt. Inläggen avlöser varandra i hufvudstadsbladen, bland annat Bengt Ohlsson (DN Kultur 7 feb) som skriver att alla har blivit räddare, tystare och mer samstämmiga. Att ingen törs sticka ut av skräck för att bli lynchad.
Vit, medelålders man, som undertecknad, förutsätts vara privilegierad med makt. Och sådana män bör följaktligen inte uttala sig i vissa frågor, eftersom vi omöjligt kan veta hur det är att exempelvis vara kvinna eller invandrare.
I sidoanalyser målas dock en helt annan bild upp. Att det visserligen finns ett mindre maktskikt i samhället som alltjämt är mansdominerat. Men att den stora massan män, särskilt den lågutbildade mannen i glesbygden (vilka det lär finnas en del av i vårt fagra Norrbotten), är samhällets stora förlorare.
Istället är det en framväxande medelklass av välutbildade kvinnor som tar allt mer plats och allt oftare innehar chefsposter. Denna grupp förutspås få mer makt och bättre betalt än männen (SVT Idévärlden 18 feb).
Parallellt löper en diskussion om politisk styrning av kulturvärlden. Där skriver Åsa Linderborg (AB Kultur 21 feb) mycket välformulerat och initierat om skuggstyrningen av innehållet i konsten.
Hur kulturarbetare allt mer känner sig manade att navigera in sina projekt mot rätt fåra av åsiktskorridoren. För att beviljas stöd ska en kulturansökan med fördel innehålla kodord som normkritik, jämställdhet, hbtq, mångfald, och som propå från kulturministern numera även sexuella trakasserier.
Eller som Åsa Linderborg summerar: ”Den som läser ansökningarna till Konstnärsnämndens olika discipliner ser hur kulturarbetarna nasar sig fram på ett fält där de tror att det gäller att pricka in rätt kodord för att överleva.”
Vi får en konstruerad samstämmighet grundad på en delvis felaktig och generaliserad maktanalys, skulle bli en av slutsatserna.
Att just männen som kollektiv är godkänd slagpåse illustreras inte minst av artikeln i granntidningen Extra (15 feb) där Mariana Vnuk framträder som ”Mary manhater”. Vi kan ju fråga oss vad som hänt om en motsatt artikel hade publicerats, en där ”Walt womanhater” stoltserar och på frågan om vad som gör honom arg svarar:
– Kvinnor!
Att han brinner extra för manschauvinism och förfäktar:
– Har man en gång fått upp ögonen för vad kvinnor egentligen går för finns ingen återvändo.
Han hade sannolikt blivit avskedad samma dag.