Fast egentligen stavas väl den verkliga bitchen förväntningar.
Förväntningar har sällan en förmåga att göra oss människor lyckliga. Allt detta vi förväntas göra och allt vi förväntas få uppleva.
Vi bär alla på våra inre bilder som vi hoppas ska bli verklighet, men som så ofta inte blir det och i stället framkallar en känsla av besvikelse och otillräcklighet.
Ju större förväntningar – desto högre risk att de inte infrias.
Själv hatar jag förväntningar. De slutar nästan alltid med att man blir stressad och besviken. Det är förmodligen av den anledningen som jag länge haft ett högst komplicerat förhållande till tidsbestämda högtider som midsommar och nyårsafton. Vi gör det vi förväntas göra. Flockdjuret människans instinkter får oss alla att göra i princip samma saker – för att vi ska kunna vara lika lyckliga, typ. Helst vid det magiska tolvslaget när vi står i svinkyla och ser raketer någonstans. Det är då vi ska vara som allra mest lyckade.
Jag har gett upp det där. För mig infinner sig lyckan på helt andra ställen, i det lilla och i det spontana. Något som aldrig ens var tänkt att bli något, men som kanske leder fram till en kväll att minnas.
Julen är ett kapitel för sig. Det är ju familjehögtiden som är förknippad med så mycket. Kanske framför allt värme och gemenskap.
Det är därför denna helg är ett rent helvete för så många ensamma. Känslan att inte ha någon att tillbringa julafton med måste vara riktigt tuff. I Luleå arrangerades under många år Gemenskapsjul. Ett lysande evenemang som fungerade som ett öppet hus och som lockade fler och fler. Sista åren kom upp emot 300 personer. Men i fjol ställdes evenemanget in, även i år och det ser ut som om traditionen är hotad. Om någon hjälte eller hjältinna vill ta upp en stafettpinne vore det fantastiskt.
Men även de som lever i den ”lyckliga gemenskapen” har det inte heller så lätt. Julen måste vara den högtid som allra mest sätter spin på stresshormonerna. Så mycket som ska hinnas, så mycket som ska fixas: städningen, matlagningen, julklappsinköpen…julgran, julduk, julgardin, julmys. Hur mycket vi än jäktar kommer den där vidriga känslan att det inte är nog. De inre bilderna jagar oss och det blir ju ingen RIKTIG jul om inte det och det och det och det finns med. Vi ger oss ut till Storheden eller något annat traumatiskt område och stångas och svettas för att inhandla allt som krävs för att vi ska kunna vara precis som alla andra.
Och så sitter vi till slut där och ska känna den.
Julefriden.
Dyker den upp så passa på att njuta, för du förtjänar den. Ta gärna en snaps, men absolut inte för många, särskilt inte om det är barn i närheten.
Från mig till er alla återstår bara att önska er en så god jul som det bara går. Kom ihåg att det är fullt tillåtet att inte tycka om julen. Man får faktiskt helt vända den ryggen.
Och till alla som ser detta som ångestens stora helg finns väl bara dessa tröstande ord att förmedla:
Härda ut. Snart är den över och vi kan vara oss själva igen.