Det är många mammor som har det lite för-mycket-just-nu och tårarna sprutar hos dessa vardagens hjältinnor, det är jobbet, och barnen, och relationen ( eller brist på den) och maten som ska lagas och gammelfarmors som ska till läkaren och katten som ska till veterinären och så kommer julen på det med krav på käck knäck och röd barrdoftande happiness åt alla håll! En annan mamma springer med jagad blick på Coop och hon frågar mig hur hon ska ha råd- tid och ork att uppdatera alla barnens uppsättningar till årets Luciatåg. För henne känns det som att just den där Luciakronan kan bli det som får henne och välta och "tänk om jag inte orkar upp ur sängen mera?".
Den här vintern när ljuset är ljusblått har jag umgåtts med Nora- hon är nämligen högaktuell som viktig rollbärare i både Maria Svelands nya bok "Systrar och bröder" och Liza Marklunds senaste roman "Lyckliga gatan". Jag och Nora har hängt tillsammans kvällstimmarna i vardagsrumssoffan och hon fascinerar samt provocerar mig - denna oberäknerliga kvinna - denna så duktiga mamma och fru som sköter hushållet och familj till ytan prickfritt - men under huden är det svårt att polera rent med skurtrasan och det börjar dofta surt. Under huden är det nerver och blodomlopp och själar som finns på riktigt. Nora är ingen pappdocka i en låtsasvärld som stelt kan le oavsett och inte har några andra drömmar än en ren bänkskiva.
Namnet Nora och hennes ställning i böckerna av Maria Sveland och Liza Marklund naturligtvis medveten flirtning till norska dramatikerns Henrik Ibsens skandalomsusade "Ett dockhem" som utgavs 1879. Den skapade en vild debatt om kvinnans roll i en tid då kvinnans ställning i samhället började diskuteras. Nora i "Ett dockhem" är av kärlek till sin man beredd att göra allt, men just det visar sig få ödesdigna konsekvenser. I slutet av ett Ibsens drama lämnar Nora hemmet och många har tolkat Noras beslut som starkt och självständigt. Andra som egoistiskt och ett svek mot familj och barn.
Jag tänker att berättelserna om Nororna är så viktiga. Nororna i böckerna bär familjeansvaret tämligen själv och tillslut klarar inte en enda människa av den tyngden. Något måste obönhörligen hända. Sverige består av många Noror - kvinnor tar större ansvar för familjen och många blir sjuka på kuppen. Mammor är nämligen rent statistiskt sjukare än papporna. Och det i en tid där frågan om jämställdhet möts av "hö-hö-hö" attityden av dem som inte är i Nora-sitsen- ta hand om familjen själv sitsen. Då är det minsann lätt att raljera - man kan "hö-hö-hö":a bort en annan människas tyngd, stress och arbetsbörda. Kanske njuter man av frukterna själv i form av god middag och ombonat hem och någon annan än en själv som skickar julkort till hela släkten samt handlar julklapparna.
Alla ni "hö-hö" män - ta och bli jämställda i hemmet för er kvinnas skull - det är inte mer än anständigt att man delar på jobbet som kommer med familj och släkt, hushållet samt sociala relationer.
Risken är annars att er käresta blir sjukskriven - eller så gör hon helt enkelt en Nora och smäller dörren hårt till hemmet så den aldrig mer går att öppna.