Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är omåttligt populära. Bland vissa.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är också väldigt bespottade och föraktade hos andra.
Den högljudda och överaktiva duon har gjort det mesta på tv, allt från att förnedra en gammal Robinson-deltagare och knarka till att regissera egen porrfilm eller förvandla original på landsbygden till folkkära kändisar.
Filip och Fredrik har skaffat sig en position som gjort att de har möjlighet att göra vad de känner för – och det har de utnyttjat.
Allt har inte blivit till guld. Vissa tv-satsningar är obegripliga och deras motståndare har fått bekräftelse på att de bara är svamliga gaphalsar mer än en gång.
Men nu är det slut på det. I och med ”Trevligt folk” måste även kritikerna ge med sig.
Historien om de somaliska invandrarna i Borlänge, som får chansen att representera sitt land i bandy-VM, är redan omtalad och hyllad.
Två dagar efter premiären gick jag och satte mig i biosalongen för att själv uppleva vad det är alla pratar om. Jag är en av de som roats av Hammar/Wikingsson och hade därför ganska höga förväntningar på filmen. Att följa med ett gäng som, till en början, inte kan åka skridskor på deras resa mot världseliten hade kunnat vara ännu en historia i raden om udda typer. Med mycket garv och glimten i ögat.
Men även om projektet i sig är spektakulärt och äventyret till Ryssland är värt att uppmärksamma är det ändå värmen och människorna som gör avtryck.
Därför är den här filmen något helt annat än en tokig berättelse om en skruvad idé.
Det här är sanningen om ett gäng utsatta grabbar med skräckfylld bakgrund – och det kommer bli ett uppvaknande för många.
Jag hade läst artiklarna och kommentarer om att "Trevligt folk" är årets viktigaste film och hur gripande berättelsen är. Jag tänkte att jag skulle hålla mig borta från dessa högtravande formuleringar – men när jag försöker byta ut ordet "viktig" kommer jag inte på bättre ord än "ovärderlig" eller "samhällsgärning".
Att spelarna i det somaliska landslaget har fått en bättre tillvaro i Borlänge känns ganska givet, men filmens betydelse slutar inte där. Filip och Fredrik har använt sin status till att göra en film som kommer locka människor till biosalongerna, med chips och popcorn i sin hand, och se en film de aldrig skulle ha tittat på om den visades på SVT eller rullade på mindre biografer.
Många som ser "invandrarna" som ett problem får chansen att se människor och livsöden de inte brytt sig om annars.
Jag blir glad över att se vilken styrka populärkulturen och filmskapandet har, det är omöjligt att göra något annat än att fundera över vad jag själv kan göra för att stötta och glädja människor som behöver det efter de här 92 minuterna på rad sex i biosalongen.
Martin Schibbye skrev att han grät för första gången sedan tiden i det etiopiska fängelset då han såg filmen. Det säger en del om filmens kraft.
Själv ler jag och torkar bort en tår när jag plumsar genom snön. Jag är glad över vad killarna i Borlänge fått vara med om.
Jag är väldigt glad över att en ny, varm, vind kan få fart genom Sverige.
Efter det förbannade snöovädret.