Kanske blir man en lyckligare människa av att blunda för verkligheten. Den förmågan ägde pappa. Han lät sig inte påverkas mycket av omständigheter utan körde på i samma spår. Nu har han varit död i tre år och under denna tid har jag ofta konstaterat: det här skulle inte pappa ha tyckt om.
Han var en eldsjäl inom byns föreningsliv och det var bara ett av de områden där han vägrade inse att tiderna förändrats. Vad är det för jävla svammel? kontrade han när någon vågade anse att det kanske var dags att se över de ideella ansträngningarna, det fanns ju inte längre folk till den verksamhet han fortsatte att driva som om vi ännu levde på det glada 80-talet.
Jag nämner 80-talet, för längre än så sträcker sig inte mina egna erfarenheter. De historier jag hört från decennier dessförinnan speglar något jag knappt kan föreställa mig. Att Lansjärv en gång kryllade av folk och kokade av liv.
Så länge jag kan minnas har föreningsaktiviteter styrt tillvaron för många i byn. Att under somrarna ge sig av på semester var exempelvis otänkbart. En gång i veckan skulle det arrangeras bilbingo. För att inte tala om alla andra arrangemang och förberedelser som tillkom. Det var full fart året runt.
Men som sagt, tiderna förändrades, och så även pappas hälsa. Trots att han mot slutet var så sjuk att han själv inte kunde hjälpa till med arrangemangen, förutom att med darrig hand måla affischer, såg han till att andra gjorde det som krävdes.
Han hade KOL, och även här återkom förnekelsen. Inte var det cigaretternas fel. Nej, det berodde på att han i sin ungdom jobbat i gruvan. I och för sig flinade han lite när han sa det. Sen fortsatte han att nypa bort filtren från de andrahandsval han köpte då inte röda Commerce fanns tillgängliga på macken. Det lät som om han snart skulle bli frisk.
Allt har dock ett slut, och utan hans påverkan var det upp till oss övriga att bestämma. Vad var värt att bevara? Föreningens egendomar, fastigheter och fordon i förfall. De behövdes inte längre, det fanns ju inte folk till att använda dem.
Varje grej vi sålt eller kasserat har känts lite som ett svek. Och så nedläggningen av bingon. Det skulle pappa verkligen inte ha tyckt om. Är ni inte riktigt navlade? skulle han ha sagt.
Innerst inne visste han nog sanningen, men förmodligen slutade han aldrig att hoppas på en vändning. Att lungorna skulle tillfriskna. Att folk skulle komma tillbaka och föreningslivet blomstra. Då skulle grejerna behövas, och som vanligt skulle han få säga att han haft rätt.