Det tycks just nu gälla för hela världen, när den pågående pandemin får alla samhällen att vidta åtgärder för att begränsa konsekvenserna som virusutbrottet medför. Min avsikt när jag skriver denna krönika är inte att peka finger åt någon, eller att tvärsäkert uttala någonting om hur samhället ska minimera konsekvenserna av covid-19. Helt enkelt för att jag kan för lite för att vara tvärsäker och vi i Sverige är fortfarande, tack och lov, ett läsande folk. Därför är jag trygg i att vi alla tillsammans bygger kunskaper för att fatta kloka beslut.
Det verkar också vara i detta med att bygga kunskap, som vi i dag har de största problemen. Vi vet för lite om hur viruset fungerar och var i kurvan i smittspridning vi befinner oss på respektive plats. Vi vet att viruset är väldigt smittsamt. Mycket mer smittsamt än andra corona-virus som drabbat mänskligheten. Vi vet också att sjukdomsförloppet för de som drabbas varierar från knappt någon reaktion alls till kritiskt behov av intensivvård. Vi vet också att dödligheten också varierar kraftigt mellan länder, från en relativt sett låg dödlighet som vi sett från Sydkorea till en relativt sett hög dödlighet som vi sett från Italien.
Det finns varken botemedel eller vaccin mot sjukdomen. Därför måste vi använda andra åtgärder. Allt från att inte göra någonting alls, som ju är resultatet när ett samhälle drabbas utan att man hunnit eller kunnat göra någonting. Det såg vi först exempel på i Wuhan i Kina, men senare också i det tidiga utbrottet i Italien. Karantänsåtgärder har vi sett i olika skala, från att stänga in hela städer, som i Kina, till att göra mer begränsade åtgärder där människor ska stanna hemma i sina bostäder. Just nu diskuterar de flesta folkhälsoexperter och politiker kring att platta ut kurvorna för virusutbrott genom olika former av social distansering. I teorin ska det innebära att förloppen med smittan ska förlängas, för att vården ska kunna hantera det.
När vi just nu debatterar vad som borde ha gjorts tidigare och vad som nu ska göras är det en sund debatt. Det svenska exemplet är omskrivet i världens medier, just därför att vi närmat oss problemet på ett annat sätt än de flesta länder i övriga världen. Vi har inte stängt allt och har, till vissa andras fasa inte ens stängt pubarna. I tal till nationen har politikerna inte ännu tävlat i att uttrycka handlingskraft eller tvärsäkerhet, utan vi har relativt andra länder, haft en lugn debatt med i huvudsak sakliga argument. Hur Sverige klarar sig i konsekvenserna av virusutbrottet vet ingen idag, även om det verkar som att vi har ett förlopp som inte kommer att lamslå sjukvården på det sätt vi kunnat se ske i andra delar av världen.
Det vi alla vet händer just nu som följd av viruset handlar om annat än medicin. De senaste bedömningarna från bankernas ekonomer talar om konsekvenserna av att vi försöker röra oss så lite som möjligt. Det handlar då om att vi ser en minskning av bruttonationalprodukten för vårt andra kvartal på kanske uppemot 10 procent. Det kommer att betyda att vi snabbt går in i ett läge med massarbetslöshet, när annars livskraftiga företag och verksamheter stänger igen.
Vi vet att i spåren av arbetslöshet och utslagning försämras folkhälsan påtagligt. Jag är övertygad om att de hälsoeffekterna kommer att ha en högre dödlighet. Därför behöver vi snabbt också tala om hur vi långsiktigt hanterar den kommande krisen. Nu!