Lulekalaset - en ny terapiform?
Olle Sjögren
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Luleåkalasets tre dagar har varit som terapi. Jobbigt att genomleva, men när det väl är avklarat känner man sig som en ny människa, redo att möta nya utmaningar. Man har genoomgått ett psykiskt lavemang. För mig personligen gäller det framförallt festivalens största pärs, E-Types konsert i fredags kväll. Det är sällan en konsert är så dålig att man bokstavligen lider av att se och lyssna på den. Martin "E-Type" Eriksson lyckades med det konststycket
En vanlig missuppfattning är att det är roligt att såga en artist. Det är det absolut inte. Det är minst lika smärtsamt som att se på själva konserten, ett psykiskt ansträngande arbete som kräver att man gräver fram mörka, unkna saker ur sitt inre som sedan kastas på pappret i form av förhoppningsvis vass kritik. Men som sagt, efteråt är man pånyttfödd. Och jag har aldrig känt mig så ny och fräsch som då jag hade skrivit sista ordet på E-Types recension. Jag var som den skäraste lilla babyn man kan tänka sig. Oförstörd, helt fri från förträngda minnen som ligger och skräpar. Så ett stort, varmt tack till dig också Martin. Med din hjälp kommer jag aldrig mer besväras av det traumatiska minnet från min barndom då min kusin kastade ner mig i ett hav av brännässlor.
Det är nästan så att jag hoppas att E-Type kommer tillbaka nästa år. Gör han det, ska jag be på mina bara knän till den som då är nöjesredaktör att jag får recensera konserten. Det kommer bli århundradets mest effektiva terapi. E-Type var slut i fredags, det var inget tvivel om saken. Tänk då hur han kommer vara om ett år. Herregud, det kommer bli en massaker.
Men nu till det goda, det fantastiska. Efter att ha genomgått reningen beskriven ovan, ville man förstås fyllas av något nytt och fint, något vackert. Lördagskvällen började bra. Jag såg inledningen av blytunga Cult of Luna som var fruktansvärt bra. Sedan vidare till Winnerbäck som syns här till höger. Ingen toppspelning, men den dög som utfyllnad i min snörena, tomma själ. Och till sist, det som satte pricken över i:t - klubbtältet. Äntligen fick man sig en rejäl dos av uppfriskande, högaktuell och kvalitativ musik! Glory Crew spelade skivor, och Marble Station samt Young Ivy spelade live.
Sedan jag kom till Luleå från Göteborg för att vikariera som nöjesredaktör i början av juni, har jag aldrig känt mig så lycklig. Så det sista tacket går till Glory Crew:
Tack, Glory Crew, för att ni fyllde min själ med något vackert.